Pages

Thursday, December 28, 2000

Nästa händelse

TV-tiden på dygnet, men nollställdheten kan rädda liv.
Jag är en krälande ödla som kraxar.
Vi väger egentligen ingenting utan trycks bara neråt och gör fördjupningar i madrasser.

Det är något fel på alla böcker jag läser eftersom jag slutar efter x av y sidor.


Potatisen hade tappat konturen. Jag lyfte en, och när den landade på min tallrik var den en hög. Sönderfallning. Det hade vi roligt åt. Det var middagen - dagens Händelse. Nästa händelse inträffar
19:00 då jag ska äta kvällsmat.

I framtiden ser jag än mer otålighet och väntan på visshet. Rymd.
Man går i skolan! Är vad man gör. Hur kan jag inte ens förstå och rätta mig efter detta?

    Det är nu 10 minuter kvar till nästa händelse. Jag glömmer alltid vad jag gör om dagarna.... Igår var det vita bönor med brödbitar i.

4 minuter tills nästa händelse.
    Jag hatar min panik. Det enda man kan vara rädd för är rädslan, och det enda man kan hata är att behöva hata? Det roliga är att ha roligt, man älskar att man älskar.
Älska då!

2 minuter kvar till nästa händelse.
    Världen lurar mig att den snurrar fort. Sakta snurrar den, i en cirkel. Det är inte att färdas.

1 minut kvar till nästa händelse.
    Jag vill gråta tror jag. Men varför ska jag göra det just nu, när tiden äntligen är inne för att äta kvällsmat, och det varar ju i en hel kvart.

Friday, December 22, 2000

Skulpturmaskin

Jag var helt knäckt, så hon rastade mig med en runda i bilen. Till stan. En Magnum, Melody Maker och NME.
Jag hittade ingen bra skruvmejsel så jag försökte slå sönder en telefon med hammare för att få ut kretskortet. Det gick inte tillräckligt bra.
I ett annat försök att hitta lite inspiration stod jag i duschen och åt pinnglass, vansinne var förstås också inblandat.

Det är därifrån jag kommer, jag är fuktig i håret. Jag slängde ett öga på alla papper vid min dator, och kände att det var heldött. Det har varit bra, men inte idag. När jag skrev kändes det betydelsefullt och nu är det meningslöst.

Jag har ringt L tre gånger.
Ring nr 1 sa jag att jag skrivit en bok, och läste upp några förslag på titlar.
Ring nr 2 sa jag att jag skulle göra en skulptur.
Ring nr 3 sa jag att jag skulle göra en uppfinning av det som skulle bli en skulptur.

Jag är inte så mycket för saker som inte har någon praktisk funktion, och jag tycker att det som har en praktisk funktion ska göras personligt och vackert att se på. Därför blev en skulpturmaskin bäst.
Jag vill kunna lista ut hur saker fungerar genom att bara titta på det, sedan koppla ihop det med andra saker och få ut nya funktioner.

Skruvade isär en gammal dammsugare och plockade ut motorn. Borde man inte kunna använda den till ett rullband som jag kan rulla saker fram och tillbaka på genom mitt rum?
Förutom motorn finns mekaniken vid knappen som drar in sladden... mmhm...

Något så enkelt som att bara byta plats på knapparna på en telefon hade varit roligt, men de är sällan formade på sätt som gör att det går.

Tuesday, December 12, 2000

Gäst hos sig själv

L väckte mig som jag bett om för att jag tänkte bestämma om jag ville följa med någon lektion eller inte.
Jag bestämde Inte, och sen gick jag och lade mig igen.

Jag är plötsligt i studentlägenheten där väggalmanackan visar september, tiden då det här rummet stannade.
Jag är här för att jag var hysterisk. Jag sprang omkring hemma så nervös och rastlös att jag bara ville skrika.

Så jag packade en liten väska och cyklade 3 kilometer till närmaste busshållplats, med alla tider uppskrivna på armen.

Med ångest är det inte roligt att stå övergiven och vänta på en buss med stora tallar runt omkring. Jag ringde hem, och min syster förstod inte vad jag ville.
Jag sa att jag var på resande fot, att jag mådde illa och hade ont i nacken och såg dåligt och nästan kräktes och var yr i huvudet.

När bussen kom slappnade jag av, det var underbart. När jag sen satt på nästa buss ville jag aldrig gå av. Jag skulle kunna ha åkt hur långt som helst hela natten. Hoppat av på sista möjliga hållplats utan att veta någonting om någonting och gå och lägga mig på en toalett eller parkbänk. Jag skulle kunna ha gått omkring där och tittat. Helt vilande i att jag var den enda som visste var jag var.

Men jag kom till en lägenhet där jag gick och lade mig som en gäst i min egen säng.

Saturday, December 9, 2000

Existentiellt

Kroppen är främmande
någonting jag ser som bara jag kan röra på
Jag styr någonting med tankekraft

Där jag bor är där jag placerat mig
Köttklädda leder samlade
Ihop i samma hög

En parasit i luften som
håller sig fast vid det som inte går att greppa
Jag skriker av lugn och sover när jag är vaken

Thursday, December 7, 2000

Wednesday, December 6, 2000

Inte hoppa av gymnasiet

15:19: Jag kör med filosofin att ska man absolut tvätta kläder så ska man också få lov att smutsa ner dem, därför tycker jag inte det är så farligt att torka av sig på byxorna om man blir kletig, och jag tycker inte det är så farligt att ligga i sängen med vinterkängor.
    Jag sov i en blå (omfärgad) brudklänning lite mitt i att ha gått igenom vad som kallas "utklädningskläderna".
Idag har jag tagit reda på att det slutar tuta upptaget efter 31 signaler, och att varje gång fröken Ur säger tiden har det gått 10 sekunder sedan hon sa tiden sist.
   
Det är synd om alla människor, mig för att jag är en samhällsspillra. Redan. Jag förstår mig inte på framåtandan som alla mystiska människoapparater slår sig fram med överallt runtomkring. 
I morgon ska jag prata med bl.a. rektorn på skolan. Han ska försöka få mig att inte hoppa av gymnasiet, komma med alternativ.

16:24: L har plockat tusenskönor, och vid våran julgran växer smårosor. Vid våran julgran... vid våran julgran.
För några dar sedan när jag hämtade posten hypnotiserade jag mig själv till att tro att det var mars, lyckades ganska bra.

Sunday, November 26, 2000

Friendly fire

Mitt sätt att komma henne närmare när jag inte kunde prata med henne var att välja ut en t-shirt jag inte gillar, slänga ner den i en tunna och tända på.
Vi fick lägga oss på golvet för all rök.
Efter en lång stund hällde jag vatten över det, hämtade grytlappar och slängde ut alltihop genom fönstret. Det klirrade till när lampan i fönstret gick sönder.

Så gjorde jag, och vi skrattade tillsammans. För en stund hade jag henne igen.
Jag frågade om hon ville rita en teckning, och det gjorde hon. Jag har satt upp den på väggen som ett minne av vår vänskap.

Saturday, November 25, 2000

"Jag skulle nog kunna bli kär i dig, om du inte åt människor"

(dröm)

Vi rodde ut mot en ö, jag och ett gäng nybekanta.
Sjön blev allt större, och klippor växte upp längst öns sidor.
Vi blev omringade av röda brinnande djävlar som motade in oss mot ön, fångade oss och tog med oss in i en grotta.

I grottan fanns en trappa, och längst ner låg människor i ett bad av svart lera.
Vi förstod att de som ägde stället var kannibaler, och att människorna var deras betjänter fram tills dess att de dog.


   
I det här helvetet levde vi i flera veckor. Man skulle lyda och inte försöka rymma. Min kompis, en ca 25årig kille, hade gjort något som han behövde straffas för genom att bli piskad blodig och nersläppt i den svarta leran so blivit fylld med salt.
Ledaren tvingande mig att läsa högt ur en recept- och tortyrbok full av bilder på nakna, blodiga, förvridna kroppar. Uppspikade, bundna, kokta, stekta, inbakade, skivade.
   
Vi skulle ut på något uppdrag en dag. Till mitt hus. Jag gick tillsammans med min killkompis och ledaren.
Av någon anledning gillade ledaren mig, och hans selektiva vänlighet fick mig att tycka om honom tillbaka.
- Jag skulle nog kunna bli kär i dig, om du inte åt människor. Sa jag.
Men jag smög ifrån honom vid ett tillfälle och lade halsbandet jag alltid har på mig på mina föräldrars altan.

När det hemliga uppdraget var avklarat kom de medverkade tillbaka som änglar. Först helt osynliga, sedan allt tydligare när de närmade sig marken. De flög inte själva. De var som radiostyrda, hypnotiserade, och en flickängel hade med sig mitt halsband.

Ledaren såg ont på mig. Jag sa glatt:
- Jaha, och nu måste du döda mig för det, eller vadå?
- Nej, inte döda dig, men jag måste straffa dig.
- Vadå för att det är en drake? (halsbandet)
- Nej.
- För att det är i järn?
- Ja.
Jag låtsades att jag förstod.

Ledaren berättade att jag skulle få dricka en flaska sprit med en fästing i. Jag var glad att jag inte fått ett värre straff, men jag låtsades att jag var förfärad så att han inte skulle bli uppretad och se till att jag blev slagen.

Mina föräldrar fick komma på besök i hemhelvetet, varför vet jag inte. Vi hade ett terapisamtal tillsammans med en rödhårig dam som sjöng barnvisor. Det skulle ha en lugnande och tröstande effekt. För mig.
Mina föräldrar var inte på något sätt påverkade i humöret av att jag var fångad hos torterande kannibaler.

--------------------------------------
Jag vaknade överlycklig fram tills dess att jag började minnas allt.

Wednesday, November 22, 2000

Dyrka och äga

09:24: Okej. Jag ska plocka isär en telefon och lära mig att dyrka upp lås idag. Jag har börjat med dagbokslås, det är allmänbildning. Sånt som många killar lär sig som små. Och nu har ju jag bytt kön, så det är bäst att jag byter beteende också.

22:40: Bara för att jag upptäckt att det inte gör ont behöver jag ju inte stå och trycka in odesinficerade nålar i öronsnibbarna.
Det är imorgon jag fyller år.
Jag har aldrig förr varit så apatisk. Äga.
Jag tycker jag har allt jag behöver förutom ett livs lön från jobbet jag kanske aldrig kommer att ha.

Sunday, November 19, 2000

Nu är jag anarkist

Wow, i morgon är det slut på helgen, och det spelar absolut ingen roll för mig. Jag är tillbaka i stadiet innan jag började lekis. Enda skillnaden är att nu borde jag ta mig till med något, något förväntas av mig. Och jag är rätt chanslös i 2000-talet, för hur många Trivial Pursuit -frågor kan jag besvara?

Jag gick ner i köket och slukade den sista klunken vitt vin ur en glastillbringare som stod på diskbänken.

Allt som ska vara som det är. Vara och vara.
Det går inte ställa flygplans-Fanta på undersidan av en hylla. Därför ska jag försöka tejpa fast dem, men det håller inte. Och skruvar gör man inte upp genom undersidan av en hylla. Min förvirring bör spridas och synas.
Har hängt en hundaffisch uppochner. Vart man nu kommer med det.

(Det har aldrig varit några ryssar på månen = ett Trivial Pursuit svar jag kan.)
Jag ger svaren, ni ställer frågorna.
-Där kommer jag vara när jag har ett eget liv.
-Så väl kommer jag överleva nästa år.

"Small black flowers that grows in the sky". Jag tror mig ha sett dem.

Friday, November 17, 2000

Mamma skrek när jag kom ner i köket i morse. Hon dammsög, jag sa hej, hon vände sig om, kände inte igen mig och skrek.

Att tvätta håret nu innebär inte längre att tvätta håret, utan att blöta, gnugga schampo, skölja, ruffsa runt i en handduk.

Jag sysselsätter mig. Såga, sova, såga, sova, måla, sova, måla, sova.
Makter från olika håll ropar om vad jag ska ta mig till istället. Oftast "tillbaka till skolan".
Själv då? Är jag också en kraft, en vilja, en åsikt?

Thursday, November 16, 2000

Det är sött med pojkar som har smink, därför har jag gjort mig själv till en.
Jag klev ut från badrummet med en näve hår som jag räckte min syster.
- Vill du ha det här?
Hon tittade upp och reaktionen var faktiskt oerhört positiv.

Wednesday, November 15, 2000

Den här gången var det ovanligt, som hon sa.
Ovanligt men fortfarande igenkännligt. (Jag, mig.)

Plötsligt visste jag att jag hade kommit hem. Att jag kände ett lugn i igenkännandet, att jag under den tid som gått hunnit skapa en trygghet i den staden. Staden Med Dammen I Mitten.

Som vanligt ger det mig tvivel. Angående bestämdheten i att jag inte vill tillbaka till skolan även om det innebär uppsägning av min nya bostad. För det är just den där känslan av att jag trivs bättre här än därifrån jag kommer.

Hon är en lugn människa och det smittar ibland av sig om man från början är lite lugn själv. Så jag satt harmoniskt och bläddrade i skolkatalogen med henne jämte mig.
Jag står ändå med under ES1 som frånvarande.

Thursday, October 26, 2000

Föra ett intetsägande oväsen

04:55: Jag visste inte att det fanns två torg här.
Råkade hamna just på det som jag inte visste fanns, men jag såg dammen. Ser man bara den så är allt lugnt.   
Det var mörkt och regnade. Det rann i pannan.

Vi satt i köket. Jag var genomfuktig. Jag pratade och pratade och pratade.
Visste inte vad jag skulle göra, jag ålade mig på stolen och hällde vattnet som var i ett glas på bordet över till ett annat glas och tillbaka igen hur många gånger som helst.
Jag pillade på alla andra saker jag kunde hitta och sen råkade jag hitta en tändsticksask. Jag eldade på en kartongbit. Sen knycklade jag ihop en bit hushållspapper, la det i en kopp och tände på. Det rök ganska mycket. Jag undrade om det fanns något brandlarm. L kvävde elden med sin mattebok. Hon ville inte att koppen skulle spricka så att hon fick skärvor på sig.

Jag pratade lite till, tills det inte fanns något mer som jag ville säga. L2 påpekade så riktigt att när man inte har något att säga längre så börjar man klaga.
Jag började klaga oartikulerat, sen sjöng jag resten av kvällen. För att kunna hålla inne med frustrationen, förvirringen och ångesten. För att inte plåga mina vänner med min supernegativism men med intetsägande oväsen.

16:10 Jag är nästan säker nu. På att jag inte orkar med att komma tillbaka. Inte någonsin. Och om jag nu aldrig mer ska plugga och aldrig få ett jobb så vet jag i alla fall en sak som jag kan göra hemma hos mina föräldrar i resten av mitt liv: måla väggarna i mitt rum röda.

23:19: När jag gick upp i morse var bara L2 kvar. Hon såg ut att nyss ha kommit tillbaka för att hämta något som hon glömt. Hon hämtade det och gick. Jag stod och stirrade och hon gick. Gick och gick. Det blev tomt och tomt. Jag hade inte huvudvärk men var rädd att mitt huvud skulle explodera i alla fall.
 
Dagens höjdpunkt var att sitta på kafé och äta ostfralla och storstor chokladboll.
När vi kom hem satt jag och läste en hel bok på engelska (Rain man, Tom Cruise och Dustin Hoffman är med i filmversionen) högt. Den var inte så tjock. Jag orkade inte vara tyst, men jag hade inget att säga. Jag lyssnade igenom lite av skivorna som inte känns som mina längre. Men de är mina. en del av mig är här än.
 
Jag dansade, satt på golvet, satt på diskbänken.
Har bara en tydlig mening att bidra med: "Vad ska jag göra?"

Saturday, October 21, 2000

snälla mig, jag älskar dig

Fan, jag kommer inte ihåg om jag gjorde 120 eller 240 situps i morse.Schhh. Snälla mig, JAG ÄLSKAR DIG!!! Jag skulle kunna dö för dig, haha.

Min kropp och min själ är i konflikt som om den första är livet och den andra döden.
Jag misshandlade nyligen kroppen intill medvetslöshet och bara tankar fanns kvar.
Vilken del är jag mest? Vem talar till vem?
Snarare (eller också) är det väl bara så att det jag kallar mig är en berättelse som förtjänar en fortsättning

Sunday, October 1, 2000

Stickningar

Fråga mig inte, jag kan inte andas
Jag kan inte sova
Låt mig fly i en främmande form

Jag måste tro att jag aldrig kom fram till något
Att jag aldrig var där
Att det inte finns något att minnas
Att jag inte är där

Fråga mig inte, se mig inte i ögonen
Distrahera mig bara
Låt mig hur ni gör när allt går vidare

Wednesday, September 20, 2000

plikt&plikt&plikt

Det är som straffarbete. Ganska obligatorisk.
Det står i vägen. Som att fastna med fötterna i snaror när man är ute och går i en skog.
Jag dubbelarbetar och pluggar både vad de tycker att jag behöver och vad jag själv tycker att jag behöver.
Vem har rätt?

    "Skriver du på arbetet nu?"
    "Nej."
    "Men det ska vi lämna in i morgon, och vi kommer inte skriva åt dig."
    "Nej, jag kommer skriva åt er."

Lägger mig ner, tungt som en kraschande komet. Något kryper i pannan. Jag nyper tag i det och slänger iväg det. Nått som liknar en tvestjärt landar på golvet.
Jag låg på marken i skogen och nästan sov. På 11km friluftsdag.


Det är kört nu. Det kommer sägas att jag inte har någon framtid.

Friday, September 8, 2000

Hur deprimerade människor gör skolarbeten 2


Jag låg redan i sängen med kläderna på och tänkte sova (i studentlägenhet, i rummet på bilden nedan)
ut mär glad
De kom in och tyckte att vi skulle arbeta ändå. Jag kunde inte ha orkat det mindre... jo.



"Jaja. Det där kommer ju aldrig gå, men okej, du skriver ner vad jag säger och så blir det vårt skolarbete.
*harkel*

Marxismen... Marxisterna tycker att man ska ta bort klasskillnader, de ska slå ner dom jävlarna och låta dem svälja ihjäl, alla ska bo i kollektiv.
och det ska bli statliga ägor och ingen får äga en ko själv.
proletariatet ska ha en diktatorisk revolutionstid alla ska ha trevligt i den sociala miljön och ha det rättvist.
efter en generation ska det bli en fredlig kommunistdemokrati. alla ska ha samma inkomst och citattecken från var och en efter förmåga till var och en efter behov citattecken. så kan det inte gå sakta utan det är en explosion av de förtrycka i samhället som har svurit sig samman i protest mot att de rikta har makten med ekonomin och inflytande på allt.

alla ska kunna påverka sin situation i samhället och kunna inflyta på allt som de gör och inte får ha själva men genom staten och som de kan styra genom folkstyredemokratikommuniströstning.
de svaga ska kunna vara lika, man behöver inte det (man ska inte behöva prestera så mycket för att överleva och inte bli uteliggare i konkurrenskapitalism).

Har denna ideologi genomförts i något land?
Nej!#"#¤typ ryssland%%% resultatet: Lenin dog alla andra svälte och sen blev det avstalinisering och dålig miljö. Och Lenin fick ett mausoleum på Röda torget. Senare var det hippietid och blev Chernomyl, men den sagan tar vi en annan gång.

sammanfattning: marxismen är ungefär det som vi har skrivit om nu, som läses ovan...... (Marx är död, han var bara en 1800-talsgubbe!)"

Thursday, September 7, 2000

Thursday, August 31, 2000

Jag saknar hela helvetet

Saknar dig,
förbannade…

Jag saknar hela helvetet

Ropa på mig så kommer jag direkt

Thursday, August 3, 2000

Jag vet att du minns
jag vet att du vet
att det finns
Jag kan fortfarande inte tänka tanken om dig
Men du har också en talan tyst i mitt bakhuvud
I en annan geografi
En berättelse där jag inte kan ett enda ord utantill

Kan jag få sova över hos dig?
Se ljusen som blixtrar bakom dina ögonlock
Det liv jag inte var med om
Ditt

Kan vi dela en frukost och en morgonpromenad?
Väck mig till något nytt
Något gammalt litet nytt
Jag måste dit

Wednesday, August 2, 2000

Tänk om jag är sjuk och inte kan flytta hemifrån!

20:25: Fan om jag får feber eller nått. Huvudet värker och jag fryser lite konstigt. Har köpt bestick och kastrull och andra saker. Läser i tre böcker nu, lånade 4 till. Idiot. Jag blir ju stressad och får huvudvärk och hjärnblödning. H visslar sönder blodkärlen på mig... och nu skriker hon också.
   
Jag ringde till L. Sa att jag köpt en tigerklänning och en konstig kjol på second hand och pratade och pratade. Sen läste jag Lady Lazarus för henne, lånade bl.a. Sylvia Plath. Ett urval dikter jag redan läst.
Jag ska köpa en Björk-skiva nu. "Post." Ett konstigt och färgglatt sound, konstigt och omainstreammördat som jag.
   
Jag måste ta på mig vinterkläder nu. Jag fryser. Jag har ont i magen. H gick in i mitt rum för att "LÅNA" en sax. Jääävlar vad jobbigt. Då får jag leta efter den i flera veckor sedan...... H vred min arm ur led. Jag har ont i magen. Jag blir sjuk till på lördag och till på den 12 augusti. Så klart. Jag är sjuk. Jag har frossa. Jag var trött. Nu är jag det mindre, det kanske är därför jag känner mig sjuk? Liksom, i stället för. Trött.

21:29: Neeej!!! Förutom att jag måste köpa Rimbaud, William Blake, Sylvia Plath, Den gudomliga komedin - Dante, Primo Levi och Allen Ginsberg så måste jag undersöka Smashing pumpkins, Hole, Björk, Placebo, Melanie Safka, Honey is cool, Neneh Cherry, Broder Daniel, Dia Psalma, Ebba Grön, Black Sabbath, Skunk Anansie, Shinead O'Connor, Blur, Lenny Kravitz, Everclear, Guano Apes, Leonard Cohen, Iggy Pop, Muse, Mansun, Atari teenage riot, Moby, Garbage, Jesus and Mary Chain, Prodigy, Public Enemy, (bl.a.!!) och köpa fler skivor med Radiohead, Alanis Morisette, Rage against the machine, Clash och KSMB.

... Mamma, jag har så ont i huvudet!
    Vad heter de där med "Into the void" nu igen?.... Ååååh!!! Precis som om jag inte vet det! Det har jag väl alltid vetat!

För att somna sist när jag skulle sova kom jag på att jag skulle skriva upp en författare för varje bokstav och skriva någon titel också. Fastnade på I, för jag kom inte på någon annan än Ibsen och jag kan inga Ibsen-titlar. Är ju inte hur bildad som helst.... I alla fall, det funkade bra. Man blev trött.

23:07: Stadskampen spårar ur och det blir inbördeskrig. Mitt huvud expanderar och det blir Pearl Harbour. Folket rasar mot SMHI och det blir inget väder alls.
Hur som helst. Vad som helst. Se upp! Förbered er på det värsta bara, det ska man alltid göra. Det är säkrast. Man måste veta lite innan när vulkanen tänker få utbrott, annars blir det ju inte så bra.

23:57: 
Huvudvärken sitter i nacken och arbetar sig upp i tänkarsystemet. Inte kan man läsa slut på stressen. Förresten är det sovhalvdygnet, var god kom tillbaka till verkligheten. Vardagen, verkligheten. Skolhelvetesrytmen. Nu behöver jag inte åka buss mer, som jag gjort i hela mitt skolliv. Nu har jag 2 timmar fritid till. De två timmarna jag satt på en buss. Nu behöver jag inte vara i skolan när jag egentligen har sovmorgon. Jag behöver inte komma hem en timme efter att jag redan slutat. Bara fem minuter.

Thursday, July 13, 2000

Bevis på språkkunskaper



Ich hacht meine Fehrnsehen, und Ich möchte Spanish being able to sprechen.

Jag kan jiddish:
Ibergekumene tsores is gut tsu dertseiln.
Narische meidele, vos darfst du? Meschugge! Nebech!… Ska jag säga vad det betyder?… Nä. Haha. Det orkar jag inte…..
("Ont lidet är ljuvt att berätta. Dumma flicka, hur vågar du? Galning! Värdelösa människa!"… Inte så sammanhängande nej, så duktig är jag inte.)
Nått som kan vara bra att kunna när jag tänkte åka till Mexiko:
No prestamos servicio a los viciousos, malos esos muchachos!
("Vi betjänar inte narkomaner, fula pojkar!").

Yo oveja sin duda más y más indigestion, y el esat sólo poquito mareado generalmente.
 
(Jag får utan tvivel allt mer dålig matsmältning, och han är bara lite yr i huvudet i allmänhet.)
Cómo es helado con o nueces parientes espinaca en cesto?
(Hur är fruktglass i skål i för hållande till spenat i korg?)
Respecto de tu hermano: yo necesidad secuestrar él, pero sólo aun nadie barrena yo primero.
(Vad beträffar din bror: jag vill röva bort honom, men bara om någon tråkar ut mig först.)
Está no del todo modo realzado.
(Det är inte alls avancerat körläge.)

Förlåt att jag svär


Fan vad jag älskar dig
förlåt att jag svär
det blir så när något gör ont
du skär i migjävlasubba!

men jag har flytt nu
och jag är kvar
och jag är borta för alltid

Jag vet inte varför jag inte sover

Jag vet inte riktigt varför jag inte går och lägger mig. Klockan är över tre. Jag letar efter någonting, men jag vet inte vad. Citat. Något komplett. Något sammanfattande av allting. Jag vet inte vad jag hade tänkt mig. Svaret på hela frågan livet, eller kanske försöker jag fånga något som är borta.
Något som var förr, som jag nästan har glömt. Inte vet jag. Vad jag gör.

Jag saknar förr. Inte för att det var bättre då, man saknar bara det man tappat bort. Jag har tappat bort min förra värld. Och om den är något att sörja vet jag egentligen inte. Jag vet inte hur jag ska beskriva den heller, eller vad jag skulle kalla det här. Det är bara något som inte är som då. Men så är det ju alltid. Igår är inte ens idag.


Nu vill jag skapa. Någonting vackert, eller någonting som betyder något. Betydelse ja. Något med mening någonstans. Men jag är trött och i morgon är en ny dag då. Som vanligt. Bara vanligt, och ingen mening. Som vanligt.
Troligtvis finns inte ens mening, bara vissa saker som är viktigare än andra. Som känns viktigare än andra. Men vad det är har jag ingen aning om. Jag skulle vilja veta.

Ska jag sova i TV-rummet?... Jag ska i alla fall sova med kläderna på, det gör jag ofta nuförtiden. Antingen för att jag är för lat för att ta av mig dem, eller för att jag inte är riktigt säker på att jag vill sova, och det känns som om jag sover lite mindre om jag bara lägger mig som jag är.

Friday, July 7, 2000

Jag strängade om en gitarr och satt och stämde den, och pappa sa: "Jamen sånt där är väl fabriksinställt?"

Silverstol

Nu ska jag gå upp. Nej varför då. Jag ligger här hela dan, vad gör det?
Men vad var det för ljud som plötsligt dunkade nere i stereon.
"Never knew we were living in a world with a mind that could be so sure / never knew we were living in a world with a mind that could be so small..."
Jag hoppade upp ur sängen, sprang ner och började sjunga och dansa runt och systern bara stod och stirrade.
    Silverchair... sommaren 1999. Öland. Borgholm.... Hon....Kroppkakebagarn, sjömannen, anticimex. Oasis-solglasögonen och min systers: "Men ta av dig de där! Du ser ut som en fluga!!" Min blodiga tå. Rollerbladesisen, spottgubben, stockholmaren som blivit överfallen av en blodhund.... Öland... Hon...

Henne har jag inte pratat med sedan... Och ingen annan heller.
    .... Min syster spelar mina gamla skivor.. Jag kommer nästan ihåg vem jag var på den tiden.

Thursday, July 6, 2000

Om centrifugen kunde tala


Bara namnet säger allt. Tvättmaskin.
Det börjar på tvätt. Hemkunskap. Och slutar på maskin. Teknik.
...Fick det i alla fall att börja snurra, och sen satte jag mig och läste.
    Efter kanske 2 timmar satt jag där i köket och syster stekte korv.
"Nää, nu får det vara nog!... Är det centrifugering det där nu då eller?"
"... Om centrifugen kunde tala" sa syster, (med anspelning på titeln på min bok. "Om änglar kunde tala".)

Kommunikation mellan människa och maskin. Det går ut på att människan ger order som maskinen lyder... men jag kan ju inte språket. Jag vet inte vad jag ska säga.
Så jag sa inte mycket.



Hittade det där stearinljuset, och tände det. Satte mig ner och stirrade in i luckan. Försökte förstå.
Suuuck, uppgivning.... Vad var det nu Horatio sa till vålnaden?
"Vad är du som.. stör nattens frid och...... och vågar ta den skepnad som Danmarks förre konungen så ofta bar... hade."
    Hon med sin korv. Hon och sitt juli.
"...... Du sitter på golvet med benen i kors framför en tvättmaskin med ett stearinljus i handen mitt i sommaren och läser vinterdikter..."
"Hamlet. Hamlet."
"Jaja."
Och så som vanligt, med den där tillgjort bekymrade minen:
".....Det blir nog bra ska du se."

sid. 89


Sömnlös vakenhet

5:04: Jag lade mig, jag gick upp igen. Det regnade så jag kände för att gå ut. Jag hämtade en fotboll och dribblade runt med i trädgården, sparkade in i väggen på det där huset vi har som är det mellanstora av 3st här uppe på toppen av det lilla berget.
3 hus. Och 3 datorer. På den ena är jag ute på internet, på den andra grejsar jag med min hemsida och på den tredje gör jag allt annat.

Förtjänar jag verkligen det? 3 datorer? Förtjänar jag alla dessa satellitkanaler eller ens en video? Vad är det jag har gjort, och vad är det så många andra inte har gjort?

Jag kanske skulle vara lyckligare som asket.
Innan jag dör ska jag ha hunnit finna den eländigaste platsen på hela jorden. Dit ska jag släpa allt jag äger, och när jag dör ska människorna få göra en skinnjacka av min hud.
    Hade jag bara lyckats tro att det fanns en gud så hade jag kanske blivit nunna. Planterat mina små rosa tulpaner i en klosterträdgård i 10 centimeters djup, i stället för i silvriga och gröna lerkrukor.

    .... Jag spelade fotboll ja. Det är säkrast att göra vid en sån här tid, så ingen ser. Alla vet att jag hatar fotboll.
Och min dåliga kondition skrämmer mig nästan. (Det är så man egentligen inte borde våga kliva ur sängen, för man riskerar att få en hjärtattack av bara det.)

    Jag irrade runt i regnet och alla grannar sov. Alla grannar som lever där precis nedanför men som man aldrig ser.
Jag satte mig på en gunga som hänger i den där uråldriga eken där nånstans bakom allt annat. Tänkte sjunga Heartshaped box, men det gick inte. För det var för tyst, och jag själv hade varit för tyst alldeles för länge.

... Det är så skönt med nätter, att veta att ingen finns där och att man kan göra vad man vill (bara det att det inte finns någonting att göra).

    3 (3 igen!) små varelser stod i en bur och stirrade. Betydligt mycket oskyldigare än vilken oskyldigt fängslad människa som helst.
Varelsernas enda brott är att de bär fjädrar som min syster anser vara dekorativa...
Påfåglarna tyckte jag synd om. Det var dem och jag. Sen var det ingen mer.
Inte ens en Lukas-katt.

    Tänkte att jag kanske var lika barnsligt liten som jag kände mig. För att testa det bytte jag namn till Alice och föll baklänges ner i gräset.
Varenda vattendroppe där uppe bland ekbladen föll och träffade mig i ansiktet.
"Nu är jag i underlandet."

Sen räckte inte fantasin till mer, och inledningen hade ändå inte varit särskilt övertygande.
Det hade varit lättare att leka American Psycho. Så är det bara.

    Jag gick in. Målade dit en flyende röd mun på min svarta mask. (Flyende = ivägrinnande.) Sen tänkte jag att jag skulle baka. Chokladbollar. Chokladbollar á la målarfärg och lacknafta.

    Huvudgrejen var bara att jag ville känna mig nyttig. Men vad är egentligen nyttigt? Vilken nyttighet skulle jag kunna utföra här, där ingen är i behov av min produktivitet?  Här produceras det i överflöd. Här skulle vi lätt kunna äta ihjäl oss på chokladbollar.

    Allt jag gjorde i stället var att bara gå runt. Öppna alla lådor och skåp som jag öppnat så många gånger innan, i jakt på något nytt. Något jag inte sett innan. Någon minsta lilla överraskning.
    Men jag hittade knappast en vit elgitarr bland glasstrutarna och burkarna med mandarin.
Och myrorna krigade på både ettan, tvåan och fyran. Och på P3 pratade Bosse Löthén bara om vädret som vilken engelsman eller pensionär som helst.

... Det är svårt att inte inse att allt i grund och botten är gränslös tristess och djup meningslöshet.
sluta irra, slappna av, det finns ingenting att förstå ändå.

Wednesday, July 5, 2000

En typisk natt

(Undviker ett ämne med flit.)

    För att inte väcka någon annan och få igång det där tjafset om att man ska vara vaken på dagarna och inte på nätterna, installerade jag mig i syrummet. Det står en säng där.

    Jag läste Hamlet, alla dog utan Horatio och jag, och sedan smög jag upp på mitt rum och hämtade några tulpanlökar jag köpte en gång när jag tänkte att jag skulle bli en trädgårdsmänniska.

    Vid klockan tre stod jag ute i växthuset där jag vanligtvis aldrig sätter min fot och planterade två av dessa lökar, som ska planteras utomhus mellan september och november i 10 centimeters djup, i en silvrig och en grön lerkruka.

    Jag hade inga tefat att ställa under krukorna, så jag skulle gå ut i boden och leta rätt på några.  Först var jag dock tvungen att leta reda på en ficklampa, och jag hittade en hel balja full med trasiga ficklampor, men inte en enda som var vid liv.

Så jag tände ett stearinljus och höll i det med lite folie så att jag inte skulle få stearin på mig.
Sen stod jag där ute, bland rostiga gamla verktyg, olja och målarfärg, och sjöng Sankta Lucia (svårt att låta bli liksom).

    Glömde snabbt bort vad det var jag egentligen var där för när jag hittade de där underbara tallrikarna. Den ena grön och formad som en fisk, och den andra vit med en gädda på... Jag gillar fiskar, om något djur, om några varelser. De är tysta och mystiska. Hemlighetsfulla. Och de lever under vattnet, i en annan värld som verkar så mycket mer fridfull än den här.

    Jag tog de där tallrikarna, och sedan började jag leta efter andra fina saker som jag inte tyckte borde stå där ute och ruttna bort i ovärdig glömska.  Hittade en vas och en skål i grönt glas, en plasttallrik med frukter på, en kruka i form av en groda och en kopp med ett två gröna äpplen på. Lade ner det i en cykelkorg, gick ut, fick för mig att gå till lekstugan, gick till lekstugan, gick in i lekstugan.
Det var längesedan jag var där inne sist, och jag blev förvånad över vilken himla dum möblering det var: Mitt framför dörren stod en leksaksspis, och bakom den ett skåp utan dörrar med hyllorna vända in mot väggen.

 Tog mig tillbaka till bostaden. Och inte förrän jag kommit in i köket kom jag ihåg att det jag egentligen gett mig ut efter var 2 krukfat.
Så jag fick gå ut igen och hämta det.

    På vägen tillbaka tog jag en omväg. Kollade in påfåglarna på nära håll för första gången, slängde en blick på soluppgången och plockade en series blomma som jag slängde igen.

    Sen gick jag in och diskade grejerna jag hittat. Klockan var då 4 på morgonen.  När jag diskade krukgrodan flagnade den svarta färgen på ögonen bort. Men det blev jag inte på dåligt humör av, ingenting tycktes kunna reta upp mig just då.  Jag målade bara gladeligen om dem med samma svarta husfärg som jag målat den där masken med.

    Sen gick jag och lade mig i sängen i syrummet med kläderna på.
Var vaken lite då och då. Blev alltid lika förvånad över var jag befann mig.

Syster hade tagit fram min telefonsvarare ur garderoben. Som inte funkar som den ska... Jag sa åt henne att ställa in den igen, men det gjorde hon inte. Så vi kopplade in den, lyssnade på de 0 meddelandena som fanns och sen kunde hon gå med på att ställa in den igen.


    Min hjärna är lika sovande som den var då jag sov. Men snart är det natt igen, då ska jag vakna på riktigt.
Som alla andra vampyrer.


"Jag ska skada henne, men på ett underhållande sätt."
- Carl-Einar Häckner

Sunday, July 2, 2000

Saturday, July 1, 2000

ett äpple och tio glas vatten


Jag dras omkring i ett koppel
men man ska inte klaga
utan tacka för alla fel som ska bli rätt

de ser till att jag förstår hur det ska gå till
Jag köpte allt som de skrev på en lista i en tidning
jag bryr mig precis sådär lagom
jag målar mina rum i vitt, inga skumma vrår
jag skriver en rapport och uttrycker mig så normalt det bara går

Avsky allt som inte är som vi vill
du vet väl vad vi vill
det är detta du vill
och avsky allt som inte är som du vill

Barnen är vakna hela nätterna

Föräldrarna här har bestämt att det får vara nog nu. "Vi måste göra någonting åt det här." Barnen är vakna hela nätterna, de vuxna vaknar ibland av röster och knarr i dörrar.

Jag kan föreslå a thing or two
Anticimex
Slå sönder proppskåpet vid 23.00
Bind fast barnen med kedjor fram till 9 på morgonen

Jag kan behöva lite hjälp på traven, för jag älskar alldeles för mycket att tassa omkring ensam i mörkret och vara chef över mig själv.

Friday, June 30, 2000

Practical jokes

04:03: Jag tog fram ett paket juice och frågade om hon ville ha.
"Äh, jag vet inte om jag ska dricka nått. Jag har så dåliga erfarenheter av drickning."

16:45: Var på väg att slumra till, men väcktes av min faster som ringde och frågade hur man skriver ett snabel-A på datorn.

Jag behövde hjälp med en dator själv. För att få uppmärksamhet när jag vill be om en tjänst gör jag cirkusnummer eller stunts som fick mig att slå i en tand idag.
Practical jokes, kan man kalla det för det när man bara utsätter sig själv?


Jag är dum jag är seg. Du simmar i en jättedeg. - KSMB

sid. 72


Under vatten

Jag kan aldrig sluta tänka, när jag träffar andra (ser dem) att den där gråheten trots allt inte har försvunnit än. Det hänger något över deras huvuden som åskmoln som ingen annan verkar störas av. Hur kan medvetenheten om det inte vara medfött?

Att se det handlar om ett byte av filter. Filtret är plastigt och ogenomträngligt, det förvränger allting så att träden och husen ser ut att vara under vatten. De blir grå och grumliga. Det blöta tränger igenom och gör åskådaren kall och tung.
Ljud uppfattas inte alltid, därför blir kontakten svår med människor på andra sidan.

Den kanske mest märkbara skillnaden är hur tyngdkraften är mycket starkare. Benen blir klumpigare och bröstkorgen sjunker ner någonstans i tarmsystemet.

Dagar i den andra dimensionen, om man kan kalla den det, består mycket av att man inte vet vad man ska göra av sina insikter. Väggarna stirrar på en, och man vet att man inte kan stirra tillbaka, för väggar har egentligen inga ögon. I stället slår man på dem, bankar huvudet i dem. Det dödar hjärnceller och är då egentligen ett sätt att motarbeta större kunskap, men det kan vara ett måste, vissa dagar.

Nätterna är betydligt bättre. Mörker är mjukare mot den inre aktiviteten, och det finns inga krav när man förväntas sova. Skogspromenader blir som att befinna sig i en lugn dröm där man möter bitar av ursprunget och sanningen. Jag söker mig dit för att sanningen är vad jag lever för, och hoppas alltid på något litet fragment av visdom.

Originalvärlden är vacker, visst. Det är det enda jag kan säga när världen ändå inte förstår det andra språket jag har. Så fort jag öppnar munnen skyndas det med att kodas om och slipas till. Orden byter betydelse, och inget av det jag säger är det jag egentligen ville ha sagt.

Det är så stor skillnad på vad vi anser är viktigt och oviktigt, jag tror att det är där det skär sig.
Jag söker inte värme och tröst från andra mänskliga varelser. Att tröstas av tom fientlighet stärker karaktären, och oberoende och kyla är ett måste i min kamp att hålla ögonen öppna.

Vad betyder kärlek? Se på ordets uppbyggnad; en kär lek. Något på låtsas som vi älskar att leka, som dessutom innebär att vi leker med de mest vitala delarna av oss själva. Ibland står livet på spel, och ändå är det detta som är meningen med allting. Att slänga sig in i någonting där man satsar hela sin existens.

Kärlek är det som gör oss sårbara, och blev därför det första jag gjorde mig av med.
Jag stängde av en känsloström och rusade därifrån. Inget romantiserande och ingen nostalgi. Inga behov.
Att vara sann är på bekostnad av så mycket annat.
Jag vill inte låta andra lägga mig på minnet och bry sig. Det är precis så jag ville ha det, eller hur?

Ibland sticker det till i ett hjärta jag inte trodde fanns.
Jag vill skrika och hoppas att det finns något i alla som förstår vilken del av människan skriket kom ifrån.
De lever som de måste i så många lögner som möjligt. Jag behöver inte leva så, och tänker inte på några villkor göra det.
    
Det enda som kunde göra världen rakt igenom fin är om det fanns en kärlek som var osårbar, och om det fanns en oändlighet.
Alla medvetanden, alla filosofier och den moral vi arbetat upp krossas som ett glas som slängs våldsamt i ett stengolv. Vi dör och informationen samlades inte någonstans för alltid. Om Gud hade funnits hade han räddat oss där.
Det var det han skulle ha behövts till, att vara oändlig.

Förtvivlan kommer när vi tänker: ”Det kan ju aldrig hända att ingenting någonsin kommer hända.” Och fortsätter vänta.
Det väntas på någonting som aldrig kommer i sin renast form. Som, om man har tur, dyker upp lite flyktigt och snabbt försvinner igen.

Jag vill sätta stopp för människors väntande. Jag vill att någon ska ge dem det dem vill ha, och att ingen någonsin ska behöva tvivla så som jag har tvivlat.
Ge dem ett hopp på något som utan tvekan finns.
Något vars betydelsefullhet inte går att debattera.
Och som kommer stanna kvar även om allt annat försvinner.

Thursday, June 29, 2000

The Sims

Jag tror jag ska göra en undersökning. Se hur länge jag kan låta bli att göra någonting annat om dagarna än sitta på mitt rum eller framför datorn. Får inte gå ut, prata i telefon och minst av allt träffa någon. 
Se om det känns ovanligt

Mina sociala framsteg idag är att jag bett mamma hjälpa mig öppna en målarfärgsburk, och sagt nått till min syster om att hon sitter för mycket framför internetdatorn när jag vill sitta där.

Hon spelar ett riktigt sjukt spel, The Sims.

- Kan du inte sitta framför din egen dator?
- Nej, det behövs ljud, annars dör alla bebisar.
.....
- Aaa! Tobbe har blivit befordrad till sjuksköterska!
.....
- Vinkar hon åt dig?
- Ja.
- Varför då?
- Hon vill att jag ska be henne att sätta sig ner.


Inte väldans vettigt.

Thursday, June 15, 2000

- Vad gör du här!?
Hon var tydligen avstängd från datorsalen.
- Vi hade ju kommit överens om att du inte skulle komma hit.
- Ja.
- Jamen varför gör du det då?
- Jag är kriminell.

Det är något speciellt med hennes armar, och axlar särskilt. En dag hade hon snickarbyxor, någon tröja och en smal, stickad halsduk. Det framhävde axlarna och halsen. (Halsen med ja! Halsen). Jag tror att jag stirrade.
Om jag är kär i någon är det i henne. Det har inget med kön att göra, det är något annat.

Wednesday, June 14, 2000

Ditt nej kan lika gärna vara ett ja


Psykologen envisas med teorier om sexuella övergrepp.
- Vad är det som ni gick igenom, kan det ha varit en sån händelse?
Jag stirrade på henne.
- Nej!
- Så nu vet ju jag egentligen inte. Ditt nej... det kan lika gärna vara ett ja. Men det är ju ur min synvinkel.

Tuesday, June 13, 2000

Julgranslooken

En god morgon med glasbitar och havre under fötterna, vadandes fram i kläder och julpynt, snubblandes över finstövlar och hobbylacksburkar, halkandes på svart soppåseplast och penslar, insnörd i sytråd och fiskelina... letandes efter en plånbok.  

L1 ringde och klagade över att jag ringt till henne när hon låg och sov. Undrade vad jag ville, och det undrade jag också.  L2 ville prata med mig också, hon hade något viktigt att berätta. Att hon är min biologiska pappa, och tycker att det är på tiden nu att skapa ett riktigt far och son förhållande.
Hon har inget julglitter hemma, stackarn. Hon skulle ju köra med julgranslooken på Hultsfred.

Monday, June 12, 2000

Hon kunde inte sova, till min stora glädje. Då kunde jag spela "En slemmig torsk" för henne. Hon skrattade så att mamma vaknade.
   
Klockan var 1, kanske 2, och jag gick in på mitt rum och började mixtra med ett paket.
Klockan blev halv 5 och jag fick en chock över att tiden gått så fort.
För mig är alltid nätterna kortare än dagarna.
   
Jag skulle skriva en lapp till brevbäraren om att fixa porto åt mig, det blev snarast ett brev.
Om själva det jag skulle skriva om skrev jag, bokstavligen: "Bla bla... porto?.. osv."

Slängde paketet och en hundralapp i en 5-liters plastpåse, gick ner till brevlådan.
Lukas-katten krälade över vägen och jag ropade: "Du ser ju för fan ut som en mink när du springer!" 

Blev lite förvånad över att hitta min syster sovandes i trädgården. Men hon vaknade för att jag väckte henne. Det var ju så kul att inte vara ensam vaken.

Saturday, June 10, 2000

Ge mig


Jag vet inte vad jag kom tillbaka för att hämta
men jag ska se till att jag inte kommer härifrån utan det
Jag bygger upp mitt försvar
och gömmer mitt inuti bakom mig

Om du gör mig fattigare nu tynar jag bort

Tuesday, June 6, 2000

- Jag är arg på dig nu.
- Varför det?
- För jag vill inte vara här.
- Så du tycker inte att du behöver hjälp?
- Nej
- Men då behöver du ju hjälp, om du inte fattar varför vi är här.
- Jamen tack så mycket.
- Ja säg då, säg då varför vi är här!
- Tyst.
- Vet du det eller? Säg då! Varför tror du vi är här?
- Håll käften!

Tuesday, May 30, 2000

1997

På ett hotellrum. Vi var 13, stackars barn.

Jag låg jämte henne i sängen. Det var skumt, det var tyst.
Jag höll andan, och ansträngde mig till tusen för att inte flåsa till när jag behövde luft.
Alla sinnen skärpta, koncentrerade på att inte andas högt och inte röra mig märkbart.
Jag var livrädd, jag grät.
Varje gång jag slöt ögonen såg jag en bild av henne med uppskurna handleder, liggandes i en blodpöl på badrumsgolvet. Och jag visste att den där känslan, det som hamnat emellan oss var för alltid.
Jag trodde att jag älskar henne, men jag såg henne tidigare samma dag utan att känna någonting.
Kanske började jag lyckas sluta bry mig, men jag visste att det var något som inte var över.

Saturday, May 13, 2000

Genialt i viss mån

Jag har sålt fiskekort till någon som turligt nog pratade svenska. Det kan vara krångligt annars. Som när jag skulle säga "eka" eller "båt med åror" till en tysk en gång. Och idag känner jag inte för att krångla.

Det var krångligt nog att värma mikropannkakor till 7 personer. Jag är väldigt opraktisk, men mest lat. 
Hade lust att säga: "Om det är någon som vill ha några motbjudande, slabbiga, mikrovärmda pannkakor tillverkade i rullbandsfabrik så får ni ta er nu."
Men det gjorde jag inte. Jag hade säkert bara vrickat till det och sagt fel ord ändå, det brukar bli så om man tänkt ut en sådär lång mening.

På baksidan av Jonas Gardell-boken står "läs den innan den läser dig!", vilket jag tycker är genialt i viss mån.

Thursday, May 11, 2000

"Klaustrofobi", censurerad eller ärlig

Varje morgon när jag anländer till Staden och halvslumrande och trött så jag nästan spyr genom en suddig hinna av gäspningstårar skymtar planschen vid bilaffären som det står "Saab klaustrofobi" på, tänker jag att man skulle kunna klippa ut ordet "klaustrofobi" och tejpa upp i mitt tak. Det skulle jag gärna göra.
...Eftersom jag hamnat i en aningens 1984-liknande tillvaro där sanningsdepartementet är ute efter mig med kallocain-sprutor, tänker jag censurera bort torsdagen den 11 maj i min internetdagbok rejält.

En typisk dag då man borde sopa ärligheten under mattan.
Jag borde bara gömma mig någonstans och andas lite tystare, så att ingen blir upprörd. (Paranoia ja, men det är fan inte mitt fel.)
Jag är en hög möra kroppsdelar som brutalt slängts upp på ett rullband, och här rullar jag utan att kunna få hoppa av. Jag vill hoppa av, det är det enda jag vill!

Tuesday, May 9, 2000

Det är ju trots allt bara en fas som alla går igenom. Att vara tonåring. Inga verkliga problem kommer förrän i vuxen ålder. I tonåren är allt förvrängt och hormonstyrt. Så det räknas inte. Inte än, för än är jag inte mig själv. Jag är manipulerad och formbar.

Monday, May 8, 2000

Bilden ja. Bilden suck. Bilden flämt. Bilden hjälp. BILDEN!... bildarbetet stön och gnäll.
Vi satt där i bildsalen. Läraren räknade upp alla redovisat sitt konsthistoriearbete. Alla utom jag.
Några timmar senare högg någon tag i min axel, det var hon. Hon försökte skaka vett i mig.
Stirrade mig stint i ögonen, "Du kan ju inte få IG i bild heller. Eller hur?"
Och L verkade bli helt upprörd och började plötsligt gasta i mitt vänsteröra: "Nää, du kan ju inte få IG heller!!"
"..För jag menar, dina bilder är mycket mer avancerade än de flestas."
   
Hon sa att redovisningen inte behöver vara så märkvärdig, huvudsaken är att jag gör den... nu blir jag i alla fall tvungen att försöka orka. Jag blev en aning rörd av att någon kunde bry sig så mycket om mina betyg. Om jag får IG i alla fall nu vågar jag nog aldrig visa mig i bildsalen igen.
  
L kom på en sak idag. Hon kom på att man på frågan: "Hur mycket är klockan?" Kan svara: "Det är olika."

Jag kom också på en sak. Att om man hittar några tappade pengar och ska fråga någon om det är den personen som har tappat dem så ska man fråga: "Har du några pengar?" i stället för att fråga "Har du tappat några pengar?"
Hittade nämligen två guldtior ute som jag var rätt säker på min systers. Då blev det såhär:
"Har du några pengar?"
"Nej."
"Så det är inte du som har tappat 20kr på grusgången då?"
"............ jo, det kan det nog vara."
"Men du hade ju inga pengar!"
".... jamen, jag trodde ju att du skulle låna!!!"

Saturday, May 6, 2000

Det roliga klämda fingret

Vi fikade utomhus, på altanen, och pappa höll upp långfingret han klämde för några veckor sedan.
"Det här fingret är fortfarande lika tjockt, det är nog 5mm bredare än de andra! hihi. Det kommer nog alltid vara så nu. hihihi."
Mamma: "Ja, det blir nog broskbildning."
"Hihihi. Sen börjar det ruttna bort här över knogen. Hihi hihihi."

Sådan är han, han tycker det är så roligt att prata om skador. Om han slår sig för hårt börjar han fnittra okontrollerat. Och det låter så jättegulligt och är så knäppt att man inte kan låta bli att skratta själv när han har ont.

Friday, May 5, 2000

Det här funkar ju inte hur länge som helst

Från var jag hade placerat mig på marken en underbar måndagseftermiddag stirrade jag på en sten som nästan bländade mig
Jag önskade att jag kunde vara lika kall och gammal, jag är för ny.

Min syster stod ovanför mig på asfalten och tittade ner på mig.
- Du är väl medveten om att du skiljer dig lite från mängden?

Det var en alldeles för stressande timme då jag inte kunde annat än bete mig konstigt. Jag försökte konstruera om röran och glömma bort hur den som ligger still blir ifrågasatt.
Jag behöver tyvärr sova all min lediga tid, och snart kommer inte ens det räcka.

De behöver ju inte jaga någon som knappt orkar gå.
Jag måste lyckas bevisa att ett misslyckande är den enda valmöjligheten nu.

Du bestämmer

Det är du som bestämmer
vad jag egentligen menar
Det är du och inte jag
som vet hur jag är
som skriver mina lagar
och skissar mina tankar
vaskar fram och formar om

Jag blir nerslagen av vassa armbågar
Smyger i panik runt varje hörn
håller krampaktigt din hand
och försöker komma över rädslan
för dina allsmäktiga, blixtrande ögonvitor

Vi är underbara
Om du ler, ler jag
Men om jag glömmer att se glad ut släpper du min hand
och jag irrar förskräckt omkring
tills du kommer tillbaka
och låter mig ägas igen

Dina ord kommer ur min mun
och det spelar ingen roll
att jag började bli någon annan
för jag har alltid varit din

Saturday, April 29, 2000

3 kvadratdecimeters nålområde

Jag tappade en nål på golvet, och av bara farten hittade jag ytterligare 7 tappade nålar på en yta av bara runt 3 kvadratdecimeter när jag skulle leta rätt på den.  
Var det ett speciellt område, eller är heltäckningsmattan lika full på insnorda knappnålar överallt?
    
Jag drömde väldigt mycket.. om en massa text och någon tidning. Och nått som fastnat av röran är att det kommit en ny film som heter "Ida witch project".  Men det kan hända att det är sant, och inte bara något jag drömde. Jag misstänker att det var något jag läste i Aftonbladet igår kväll.
    
Till frukost tittade jag på Utan Fruktan, som vi har inspelad. Fan vad jag älskar den filmen!!!! Jag kände mig helt tagen sedan, fast jag sett den flera gånger innan. Kom in i en poetisk sinnesstämning och var tvungen att bara sitta på balkongen och titta.
    Till kvällsmat läste jag ut Xerxes av Björn Runeborg. Gillar den skarpt. Påminner om Allis med is på nått sätt. Kanske mest för att den ger mig samma känsla. Jag liksom kommer på att jag faktiskt är ung fortfarande, till och med barn kallas det nog, och inte 64 eller vad jag nu i vanliga fall tror att jag är.

21:17: Den där CD-skivan jag skrev om igår är det visst pappa som har misshandlat, eftersom den var fräck nog att inte fungera.
Mamma föreslog att jag skulle ha den till väggklockan som bara är en klocka med maskineri och visare nu. Resten (som var några krusiduller med gäss och blommor i gips, om jag inte minns fel) gick alltid sönder lite när den trillade ner i golvet vid häftig stängning av dörr.  Tillslut blev jag så förbannad, när en gås halshöggs efter att jag limmat flera gånger, att jag gick ut på balkongen och slängde ner hela skiten därifrån.  Själva klockan klarade sig.
    
Jag tog CD-skivan och gick ner och diskade den med diskmedel och tvättsvamp för att få bort bläckpennestrecken. Det var roligt för att det kändes så udda. Jag diskade andra sidan också pga det.
    
Pappa hade tydligen fortfarande något ouppklarat med den där Cd-romskivan, för han var nära att knäcka den mitt itu när den dök upp framför näsan på honom (mamma skulle skicka över den till hans kusin som satt på andra sidan datorn, för att han skulle få loss visarna på rätt sätt). Mamma hann hindra honom, och nu hänger en CD-klocka på min vägg.
Visarna syns dåligt, de är vita och röda, målade med någon gummiaktig färg man egentligen ska kladda på tyg med. Vet dock inte vilken färg som skulle synas bättre, CDn är ju trots allt regnbågsfärgad.  

Friday, April 28, 2000

Silvernitrat

Jag har fläckar av silvernitrat på fingrarna.  Vad det är vet jag inte, och jag är inte intresserad av kemi.  Hemkunskap, idrott, kemi- och fysiklaborationer är rena tortyren. Jag är så opraktiskt lagd att det är löjligt. Helt bortkommen bara. Och det verkar så enkelt när andra gör det, men när jag själv ska försöka går det inte alls. Jag föddes handlingsförlamad.
   
Idag satt han där framme, kemiläraren, och berättade om en grupp väldigt duktiga elever han en gång haft. Den ene hade alltid alla rätt på proven, han lyckades bara ha lite fel någonstans i en massa onödig information han svävat ut om.
En dag hade de en väldigt intressant diskussion i den här gruppen som handlade om solens död och att den kommer svepa med sig jorden när den blir en sån där "röd jätte". Det var sista lektionen för dagen och de var så uppe i samtalet att eleverna inte ville gå...
Bosse-kemilärares ögon blir röda. Vi stirrar på honom. Han börjar gråta, och jag blir rörd bara för att han blir rörd. Jag vet hur det känns, sådana där upplevelser av samförstånd och gemensam passion. Bosse snyter sig högt och alla skrattar, han också.

Tack vare Primo Levi, tror jag att jag börjar förstå vad som är intressant med kemi. Det handlar ju om allting. Om hela grunden. Det är som en filosofi, som en religion. Fast det handlar om nått gripbart fysiskt existerande, materia, och är därför inte omöjligt. Tänk bara; ett åtkomligt svar på stora frågor kring existens.

Egentligen borde alla vara intresserade av det, egentligen borde jag vara intresserad av det... kanske hade jag varit det om jag bara inte trots mina enormt logiska och vetenskapliga uppfattningar varit så själslig. OCH om jag hade varit en aning mer praktiskt lagd.

    ....Haha, förresten. Här bredvid ligger en Windows 2000-skiva som någon klottrat på på spårsidan med bläck. Det kan väl aldrig vara särskilt bra eller?

Thursday, April 27, 2000

Problematik (rent matematiskt)

Det är omöjligt att förklara
något som jag känner till så väl som detta
Alla detaljer har blivit så stora
Det finns så många svängar i labyrinten

Du är konstigt avlägsen
och skrämmer mig när du kommer för nära
Håll dig borta!
Hela sidan blöder ju otäckt
där vi slets isär

Vad finns det för lösning?
Man får antingen sy eller skita i skiten
Jag föreslår ändå infektion
För jag darrar tydligen
jag blev visst helt likblek när vi träffades sist

Wednesday, April 26, 2000

Hur deprimerade människor gör skolarbeten


När jag kom hem lade jag mig och sov. Hela dagen hade jag fått lite infall, språkliga nu, eftersom jag inte har några fysiska krafter längre. Vissa blev nog övertygade om att jag är väldigt onormal.


   
Jag var hemma vid 3.
Vid klockan 6 klev jag ur sängen igen.
Släpade mig ner till vardagsrummet med ryggsäcken, och så kollapsade jag i soffan.

Sedan kom mamma, när jag nästan sov.
"Jag måste göra ett SO-arbete, kan du få mig att göra det?" sa jag.
Och eftersom hon bryr sig om mina betyg, ofta mer än jag, plågade hon mig med sitt tjat ända tills jag orkade tänka. Som tur var gav hon inte upp.

Hon kollade igenom texterna jag skaffat mig, och allt jag strukit under och sa att om jag gjort allt det här, så måste jag ju kunna en del nu.
"Ja, jag kan allt om New age." sa jag.
Lite överdrivet kanske, men huvudproblemet var ju inte att jag inte kunde nått, utan att jag inte kunde få ner det på papper. Berätta om det muntligt gick bra.

Så tillslut kom vi fram till en lösning: hon fick vara min sekreterare. Jag pratade på, och hon skrev ner.
När det var klart, gick jag upp till mitt rum för att renskriva och formulera om det på datorn. Jag hamnade på golvet i stället, lutad mot sängen halvsovandes.
Mamma kom upp för att titta till mig.
"Ja, jag misstänkte det ja!" utbrast hon. "Arbeta nu!"
Och faktiskt. Ett A4 och lite till om New Age skrivet av Ida i 9B existerar nu. Det är kanske inte mycket, men jag brukar få beröm av min SO-lärare just för att jag kan fatta mig kort och ändå få med det viktigaste. (Skryt, skryt.) I historia en gång skrev jag 1 sida medan andra skrev 7-8, ändå var det mitt arbete hon hade mest positivt att tala om sedan, för de andra hade lyckats flumma iväg och komma in på en massa onödiga smådetaljer.

New Age...
Jag har ju alltid sett mig själv som någon som är fruktansvärt logisk och vetenskaplig, men det kan jag väl egentligen inte helt vara när jag tror att man har svaren på alla livets mysterier i sitt undermedvetna.
Jag är på något sätt ändå av en andlig sort.
Ibland får jag för mig att jag alltid lever i ett alternativt medvetandetillstånd, att det är där jag existerar.
Och jag skulle gärna vilja träffa en sådan där medietyp någon gång, om inte en filosof.. fast Jean Paul Sartre är ju död.

Tuesday, April 25, 2000

Dränkt

Att ge ord åt är att erkänna
Det blir en sorts verklighet
som redan finns, men nu också utanför
synlig och sårbar.
Men nu ska jag slappna av, och skita i allting sånt
kanske är det det man behöver
kanske är det det man ska undvika…

Jag kan inte låta bli att älska det sjuka
när det friska bara vore en förklädd sjukdom
De som inte förstår skadar mig
De som förstår skrämmer mig
Jag vågar inte gå för nära avgrunden
men jag behöver den
Jag behöver balansera på kanten
annars ljuger jag
De flesta låtsas så mycket att de inte längre vet
att vilse är det enda man kan vara
Men alla som vet att de vet
är de som hittar vilse först
Och jag försöker undvika att se dem i ögonen

Jag vet inte om jag är en fisk som inte kan leva i luft
eller en människa som inte kan leva i vatten
jag ligger under en yta
och studerar dimmiga figurerna
som fortfarande kan andas
Hur de orkar vet jag inte
En gång gjorde jag det också
men då hade jag ingen aning om att det finns en annan våglängd
och jag tror att
när man har varit där
är det svårt att släppa minnet
känslan av en sanning omringad av lögn

Jag är så fast nu
jag är så övertygad
jag är så dränkt
Hjälp?

Givande debatt med sig själv

Som jag trodde. Det är olidligt. Och SO-arbetet... jag orkar bara dricka mjölkchoklad och ligga i sängen och prata med mig själv på engelska.

Undrar någon varför jag pratar på engelska, så lyckades jag faktiskt komma fram till det, på engelska. Här är en del av samtalet:
-Why do I talk to myself in English? 
- The words are less heavy. They're like strangers in the night: you can't see them, and when you hear them talk you don't recognize their voices. You know what they mean, but yet it feels less real. It's easier to let these words just fly out of your mouth. And of course there's some freedom in speaking English in a country were English is not spoken.
Och det är inte bara att prata på, det blir en liten utmaning också. Jag kan väl prata för mig själv på svenska med, men inte så länge (jag måste ha legat där i över en halvtimme och bara babblat på), för på svenska blir jag fortare uttråkad. Det känns mer meningslöst. Man lär sig ju faktiskt någonting samtidigt, när man pratar på engelska: att prata på engelska.
   
Jag filosoferade mest, om människans ondska och hennes urinstinkter. (Började med nazism och Jean Paul Sartres teorier om att, som jag uttryckte det: "Nazism is born out of the fear of having the power to change society." Och p.g.a. oron över sitt eget ansvar sköt de över skulden på judarna. För att avleda uppmärksamheten, inte behöva ha den över sig själv, föste de över uppmärksamheten (och skulden) på judarna.
Kom fram till det här: "You can never get rid of the evil. Cause human evil is connected with being egoistic. Being egoistic is a matter of survival, and survival is the most basic of our basic instincts."

Monday, April 24, 2000

Små skorpioner

This was the noise that made me awake: (Garbage-associationer)
"drii driiii driiiiiiii.... bEEEEUUUWWwwwww"

En sträng på gitarren gick av, tredje uppifrån. Jag suckade och tänkte att jäklar, vad ska jag nu leva på? Spela gitarr är det enda jag tycker är roligt.
Klockan var väl strax efter 8, jag somnade om. Sedan vaknade jag igen, men ändå inte.
Det är den här äckliga värmen, sommarsjuka. Illamående, dåsighet och dåligt aptit. Under hela sommaren kan man aldrig vara riktigt vaken, det är varmt i hela världen och feberkänsla i kroppen.

Jag har legat i sängen och läst. Dagens höjdpunkt var när miniatyrmonstret, en liten krabba, trillade ner från någonstans och landade på det vita lakanet mitt framför ögonen på mig.  Ca 2 mm lång är den, och jag har sett sådana där förut i mitt rum, krälandes på väggarna.
Jag fångade den i en liten knappnålsburk och visade den för mamma. Hon kände igen den. Sa att den heter nått med klo och/eller skorpion. Klorna den har ser ut som skorpinionsvansar.
Jag frågade vad den hade i mitt rum att göra, och hon sa att den väl antagligen käkade damm och kvalster i min heltäckningsmatta, eller papper och fjädrar.
Blev rätt förskräckt av tanken på att jag skulle ha fullt med djur som kröp omkring och käkade på mina Manics-bilder och fjäderboor. Det är väl antagligen det de gör, eftersom jag de gånger jag skymtat någon sett dem på väggen. På väggen finns fullt av papper, och en svart fjäderboa. Så hänger det en vit fjäderboa runt min skrivbordstol, och jag har nyligen dekorerat en hylla med påskfjädrar.... Är helt säker på att det är nått som ger sig på fjädrar i alla fall. För en påskfjädertoffs från förra året som legat på blompiedestalen jag har vid spegeln blev nermald. När man lyfte på den föll den i bitar. Jag slängde ut den bara för några dagar sedan.
Kanske borde jag dammsuga lite oftare.
    Efter flera timmars fångenskap har jag nu släppt ut odjuret på altanräcket. Han heter Erik, bestämde jag mig halvt omedvetet för. Och om han sedan inte är en han är ett problem jag inte har lust att gå djupare in på.
    Äcklige lille Erik är fri, och själv är jag snart inne i fångenskapen igen. Skolan börjar i morgon, och med denna otroliga avsaknad av några som helst krafter förstår jag inte riktigt hur jag ska klara av det.

21:35: Nu har jag varit ute på barfotapromenad i min gröna sidenpyjamas som av någon anledning luktar honung. Jag skulle kolla om Erik var kvar på altanräcket. Det var han inte. Sedan fick jag för mig att jag skulle gå en runda. Jag var och tittade på växthuset, sen började jag gå ner mot skogen över en åker, men så kom jag på att på det här landet där jag bor riskerar man att kliva i fårskit. Så jag gick tillbaka.
    Sådana här promenadinfall får jag ofta på söndagar. Och söndagsångesten är väl aldrig större än dagen innan skolan börjar efter ett lov... som i en protest liksom. Protest mot sömnen och morgondagen, ett försök att dra ut på tiden.
Åtminstone är jag lite svalare nu. Särskilt om fötterna.

sid. 43


Sunday, April 23, 2000

Persienner eller solglasögon

Kom på att man ignorerar vädret bäst genom att sätta på sig solglasögon. Om man drar ner persiennerna blir det bara falskt, man ser genom glipor vad som döljer sig där bakom. Och det är ansträngande att veta att man ska behöva dra upp dem igen så småningom igen. Det är mycket mindre besvärligt att bara ta av och på ett par solglasögon.

Klev i stort sett inte upp ur sängen idag förrän strax efter 18.00. Vaknade av att jag låg på ett par solglasögon.

Thursday, April 20, 2000

Hälla ut mjölk på golvet

Innan man av allmän frustration avsiktligt häller ut mellanmjölk på golvet ska man helst försöka sätta sig in i hur det skulle kännas att kliva i den.
Om man inte tror att man skulle tycka det vore så obehagligt kan det vara okej.
Jag var barfota, och blev bara på bättre humör av hur fötterna klibbade fast mot golvet när jag gick.

Tuesday, April 18, 2000

Fallgrop


Det är inte längre i en känd våglängd. Det är en plats som jag fått för mig att bara jag känner till.
Det är ett djup, och efter att ha bekantat mig med dimman har jag insett att det inte finns någon direkt botten. Så det handlar väl egentligen bara om hur mycket man tål.

Om nu ytan existerar är det en bild, en bild av något vardagligt; kanske folkmassan på torget, eller människorna i affären, där det inte finns några kollektiva tankar och ingen förståelse. Ingen som känner. Där det inte finns några verkliga ord. Orden flyger bara förbi, inget att lägga märke till.

Något nödvändigt. Bara det nödvändiga. Det är ytan.

Lyfter man på mattan upptäcker man att små djur, livet, har ätit sig igenom träet. Tusentals hål, alla olika stora och olika djupa. Människornas fallgropar. Som andra människor gräver, som samhället gräver, som slentrianen och cirkusen, nätterna och det förutsägbara gräver. Som de gräver åt sig själva.
Min fallgrop råkar bara ha blivit lite väl djup nu.

Sunday, April 16, 2000

Hur vi umgås

Vi åt knäckebröd som vanligt. L1&2, J och jag.

J frågade om vi inte skulle göra någonting, eller åtminstone prata, och L2 fick förklara hur det ligger till:
Vi gör aldrig någonting när vi "är". Att "vara" för oss innebär att just bara vara i samma rum, att existera tillsammans, lyssna på musik. Pratar gör vi inte direkt. Andra tonårstjejer har antagligen långa diskussioner, främst om sig själva och sina känslor och upplevelser, skvallrar.

När vi väl pratar berättar vi om olika konstiga idéer vi har, om saker vi skulle vilja göra eller bara funderingar om saker och ting, filosofier.  Det är aldrig några samtal med någon röd tråd i, inget sammanhängande. Någon säger vad hon tänker på just då. Sedan säger någon annan vad hon tänker på just då, något som handlar om något helt annat. När det är som värst blir det till monologer vi har i olika hörn av ett rum.

Jag undrar hur det ser ut utifrån när andra i vår ålder umgås.

Tuesday, April 11, 2000

Såhär äter man

Det enda komiska nuförtiden är mina matvanor.

Middag - Såhär gör man:

Ät först två skedar oboypulver
öppna sen en burk vita bönor och häll ut det i en spaghetti-sil för att få bort onödigt tomatslajm
lägg upp drygt hälften på en tallrik
ta 2 nävar redan kokade pastarör från kylskåpet och lägg i en kopp
ta fram ett halvt glas juice som stått och mognat sedan frukosten
krydda bönorna med chillipeppar och aromat
ät ett digestivkex medan du gör en ostsmörgås med aromat på
ät upp hälften på vägen till datorn
ät resten vid datorn

Sunday, April 9, 2000

Vattenpistoler och russin

Jag försökte skriva ett arbete om Lennart Jirlow. Det gick inte. Det går inte. Jag orkar det så lite att jag inte kan. Och jag blev arg. Jag fick ett utbrott. Jag bråkade med min syster och rev ner böcker på golvet, och så ramlade jag omkull för att jag halkade på mattan och det måste ha sett jävligt roligt ut så jag började gapskratta fast jag helst ville gråta. 
Jag ringde till L.
"Får jag komma till dig."
"Ja."
"Tack, hejdå." Och så lade jag på innan hon han säga nått.

Jag var ute och sprang i ett par träskor för att hitta en chaufför. Sparkade på stenar och ropade. Ingen. När jag kom tillbaka in var de plötsligt där igen.
Tur.

Jag fick vara med i ett krig med vattenpistoler i ett kök, och äta russin.

Thursday, April 6, 2000

I en kvart förvirrade jag omkring med en stor pensel i näven. Sedan gick jag ner till mamma och sa: "Kan jag få ett jä...ttestort papper?" (Sa nästan "jävla papper".)   Jag fick ett A3. Det tejpade jag upp på väggen på ett konstigt sätt, skreksjöng till Nirvana och strök på lite vattenfärg här och lite vattenfärg där.
Så får man utlopp för vansinne. Helst hade jag velat slå sönder hela mitt rum eller nått annat lite mer våldsamt. Men det här är mer sansat, mer disciplinerat, det är så man ska göra.

Resultatet: lite cerise, grönt och blått, svart i kanterna, en spindel, några kryss och några ringar, en klocka, ganska många An av någon anledning, en rutig fisk och nått annat konstigt djur, en 7a och en 4a, en hattliknande figur i bakgrunden, ett förbudsmärke i gult, lite prickar, ett brett rött streck.... sedan kan jag nog inte identifiera så mycket mer.  Den heter "Utlopp".

Sunday, April 2, 2000

Jag skulle inte vilja vilja
vad det nu är jag vill
Du kan fråga mig om mycket
men svaren på de enklaste frågorna är bortflugna

Thursday, March 30, 2000

Känn

Du säger att det finns där under
Bortom synen men i kännet
Det är bara att koncentrera sig
på den mikroskopiska meningen
Suga i sig det man hittar och leva i det
Den meningen, all mening
Allt det du sökt
Har funnits där hela tiden

Tuesday, March 28, 2000

Navelsträng

Jodå, jag skulle kunna erkänna
om du så ville
om du så himla gärna vill bli så väldigt sårad

Du vet inte vad det är du ber
du är oskyldig och jag kan konsten
att straffa dig för alla brott

För blod är blod
blod är för evigt
band som håller navelsträngskedjor
som handklovar runt min handled
som du inte låter gå

min handled ska vara kvar
i dina kärleksband
för jag behöver kärlek
ett motgift du injekterar

Du säger åt mig att dela med mig
av tyngdkraften som sugit sig så väldigt tag i mig
men jag vågar inte släppa den fri
Jag vågar inte riskera
att hela luften omkring dig förpestas, förmörkas

jag vågar inte
vill inte smitta

Jag ska vaccinera mig själv
med sjukdomen genomsyrad i varje por
i avskildhet
Låt mig gå!

Disneyprinsessor

Framgång, bakgång, utgift, motgift, bortgift.

På svenskan idag läste läraren en text av Selma Lagerlöf, om en kung som hade gift sig med någon han ännu inte träffat. Så skulle han rida och träffa henne, men han ville inte träffa henne. Han trodde att hon skulle vara ful och elak och iskall, så han vände om, för han tyckte att eftersom han ändå var kung så borde han ju få göra som han ville. Och drottningen satt kvar i sitt torn, som sågo ut som om det voro uthugget ur berget. Och hon hade gnistrande röda läppar, långt, svart, böljande hår, ett klingande skratt och en röst vacker som fågelkvitter.

Man förväntas alltså tycka synd om drottningen, bara för att hon trots allt var vacker.

När jag var liten hatade jag Törnrosa, jag tyckte Törnrosa var fjollig. Och det var töntigt att det gick mot ett slut där Törnrosa och prinsen gifte sig med varandra när de ändå varit trolovade med varandra hela tiden.
Jag föredrog Askungen, henne var det lite mer tag i, hon skuttade inte bara runt i skogen och var hyperfeminin utan fick kämpa lite också, hennes styvmamma var faktiskt rätt grym. Hon hade det inte lika lätt, och allt var inte lika sockerdrömsaktigt.

Skönheten och Odjuret hade varit bra om bara Odjuret aldrig hade förvandlats till människa igen. Man kan riktigt se hur Bell andas ut när hon får reda på att han egentligen inte var ett odjur, (enligt min mening var han för övrigt sötare som odjur än människa, så jag tycker att hon borde ha blivit förskräckt).
   
När jag ändå kommit in på Disney filmer kan jag ju säga att den jag tycker allra bäst om är Lejonkungen. Där finns minsann inga prinsessgestalter överhuvudtaget.
   
Jag undrar hur den där berättelsen av Selma Lagerlöf slutar, det fick vi inte veta eftersom vår uppgift var att skriva en fortsättning. Jag hoppas hursomhelst inte att de blir tillsammans. Jag hoppas att kungen skulle hatat henne även om han träffat henne trots att hon var vacker.

Sunday, March 26, 2000

Klockan 03:30
Mamma kan inte sova för att jag springer omkring och knarrar i dörrar. Hon vajar ut från sitt sovrum, blänger ut i det obehagliga ljuset och utbrister argsint:
"Hur mycket sover du egentligen??!!"
   
Jag? Sömn? Äh, jag vet inte, det har jag aldrig tänkt på. Är det natt nu?
Jag sover när jag är trött och är vaken när jag är pigg bara, helt enkelt. Jag för inget schema, och jag lägger sällan sånt på minnet. Men dagarna jag inte är i skolan brukar jag nog sova till runt halv 10, gå och lägga mig en stund vid 1-2, och en stund vid 5-6. Sedan halvsover jag lite vid 8 och gör sedan allt det som jag tänkt att jag skulle göra under dagen.

Det börjar bli sent nu, söndagskväll, men jag låtsas om att jag inte ska till skolan i morgon. Det går, om man flänger runt och gör massa saker hela tiden.

Dagens dummaste replik:
"När jag var liten trodde jag att vi var norrmän." - syster

Saturday, March 25, 2000

Hans drömmars torn

Pappa ville se det stora, stora nya häftiga tornet de har satt upp. Att sitta hemma och varje dag se det där borta över skogen i fjärran... det väckte en längtan. Pappa ville se den i verkligheten. Nu hade han drömt om det tillräckligt länge, nu var han tvungen, tvungen att möta den i verkligheten. På nära håll. På riktigt, till sist. Mobilmasten!

Mamma följde med, jag också eftersom jag ville komma i närheten av en kiosk.
Pappa körde och körde. Var är den, var är den? Nu försvann den! Jag kan inte se den längre! Där är den, vi har kört fel.

En övergiven ladugård, och vägen tar slut. Rådjuren skuttar åt alla håll från alla håll, en älg står och glor. Pappa kommer inte längre, och får titta på mobilmasten i kikare.
Mamma blir frustrerad över att det är så ovanligt många vilda djur i närheten och undrar varför han inte tittar på dem istället.

För att mobilmasten är magisk.

Friday, March 24, 2000

P.g.a. psykisk och fysisk utmattning, och sedan flera veckor tillbaka ihållande ont i magen som mycket troligtvis har med stress att göra, stannade jag hemma.
Men vilade gjorde jag inte, tvärtom. Jag städade, dammsög, vädrade, vattnade blommor, skrev ett arbete om Darwin, möblerade om på väggarna, började skriva en gloslista som inte har med skolan att göra.
Allt detta gjorde jag fast jag var så trött att benen nästan vek sig under mig. Jag skulle nog vilja påstå att jag var hysterisk där ett tag, manisk.

Tillslut pajade jag ihop och fick en gräslig huvudvärk. Jag började bråka med min syster över någon liten struntsak och det slutade med att jag, rätt så mycket utan någon anledning man kan förstå sig på, tog ett glas och slängde in det i väggen... eller ja, jag vet inte var det träffade någonstans, köksfönstret var fullt av glassplitter. 

Man kan ju tro att jag mår dåligt på något vis.

Thursday, March 23, 2000

"Vad ska du med all kunskap till?"

Det är verkligen inte mitt fel längre, att jag inte kan förmå mig att skriva ett arbete om Darwin. För nu är det deras fel, de har sugit musten ur mig och tagit en stor del av min dyrbara tid ifrån mig. Helt utan förvarning slängde de in mig att arbeta i skolkiosken.
Min hjärna som redan var så väldigt, väldigt bedövad! Jag har inte direkt blivit botad.
   
L har köpt nya byxor utan fickor, därför fick jag vakta hennes favoritnål. Det är en väldigt kort knappnål med gult huvud som är lite större än normalt.
Jag har haft den sittandes i ärmen på min hippie-tröja.
 
Vi hade djupa samtal igår. Hon sa att hon tycker att det känns som om hon står över andra, vanliga människor på något sätt eftersom hon funderar över saker och ting, och de bara irrar omkring och gör en massa saker utan att tänka. Så känner jag också. När jag tänker efter ser jag nog ner på de flesta i min omgivning, vare sig de förtjänar det eller inte.

Igår sa mamma att hon tycker att jag har för stora krav på mig själv när det gäller intelligens, att jag hetslär mig saker (och bara det som jag vill lära mig, inte det som har med skolan att göra, vilket kan ha sina nackdelar) och att jag driver mig själv alldeles för hårt.
"Vad ska du med all kunskap till? Du har ju hela livet framför dig, du hinner!"

Jag är nog ganska medveten om att det jag gör är att jag hysteriskt försöker finna någon mening med mitt liv, jag skulle behöva en. Skillnaden mellan mamma och mig är den att jag inte nöjer mig så lätt.

Tuesday, March 21, 2000

Taggtrådsmursslottet/borgen

Det är inte det att det är sekretessbelagt
det glittrande sticksiga
det mjuka och mörka
det tysta och ljumna
eller jo
området är ju trots allt väldigt avspärrat
taggtråd runt taggtråd runt taggtråd
virat runt en mur
där det skjuts på allt som försöker ta sig in
och allt som försöker ta sig ut
Men därinne finns allihop
kungen, prinsessan, hjälten och psykopaten
döingen, kärleken, hatet och rädslan
den darrande rädslan
De sitter därinne
tänker och funderar i sin fångenskap
smider sina planer och har sina idéer
de hungrar, gråter och gömmer sig i skuggorna
det är inte det att de inte vill synas
bara att allt annat vore att utmana ödet

Thursday, March 16, 2000

Våldsam tyska igen

På tyskan fortsatte L och jag vårt lilla krig. Hon frågade:
"Vad skulle du göra om jag bröt av din linjal?"
"Jag vet inte. Ta någon penna ur ditt pennfack och bryta av den kanske."
    L bryter av min linjal
"Oj förlåt!... det var inte meningen!"
    Jag vänder mig mot L:s pennfack, men ångrar mig
"... äh, jag är inte så aggressiv idag."

Men hon insisterade på att jag skulle hämnas och bad mig att bryta av tuschpenna med smalt stift. Jag hade inte lust, men hon tog min blyertspenna och sa att hon skulle bryta av den om jag inte bröt av hennes penna. Så jag försökte i alla fall bryta av hennes penna, men det gick inte för den var för seg. Jag klippte i den med sax. Det gick inte, så jag fick den istället. Som hämnd.   

Wednesday, March 15, 2000

Tyskalektion

På tyskan vässade L en penna så att skräpet föll ner i mitt pennfack. Jag protesterade.
"Men jag trodde ju att du samlade på sånt!"  
Hon försökte få mig att erkänna att jag längtade till Ullared. 
   För att irritera henne tillbaka läste jag det lilla arbetet jag skrivit om Primo Levi om och om igen. "Primo Levi war einer Schriftsteller wie war in Turin in 1919 geboren. Während der zweite weltkrieg er war zu Auschwitz gesent"... hur det nu var. Och vi startade vårt eget lilla krig. Slängde iväg varandras pennor och pennfack och öste ner varandras böcker på golvet.
"Nu tar vi det lugnt här!" sa läraren.
Men det gick ju inte.

Sunday, March 12, 2000

Koncentrationssvårigheter



Vad är det för väder idag? Jag ser bara ut att se ut.
Hur ska jag göra vad vilken dag, och varför
Känns inte den här dagen som samma dag förra året?

Ska det inte bli natt snart
Är det något jag glömt bort?
Är höger verkligen den hand man hälsar med
Du luras väl inte nu?
Sluta skratta! 

Självbio

Kom och titta
nu går en såpopera
självbiografi
på bion.
Duken täcker hela rummet
och bilden kommer från okänt håll
landar på okänt ställe.
Den kan gömma sig under stolarna,
så var uppmärksam
leta
leta om det känns viktigt
men, (OBS:)
om du aldrig hittar filmen
ska du inte tro
att du får pengarna tillbaka
Du såg väl varningen?!!
över hela utanföret
På egen risk av egen dumdristighet
Skyll dig själv om du trodde dig kunna se något

Monday, March 6, 2000

Det var en gång en hon som inte förstår
Hon pratar med löv och älskar ett ingenting
Ville inte vara dit hon kom
Där hennes pusselbitar inte passade andra pusselbitar
Hon längtar efter något hon kunde ha haft om hon föddes i den andra kullen
En längtan som är sanslöst chanslös

Fascinerande att det kunde bli så
Ingen vet var konstruktionen brast

Saturday, March 4, 2000

Hotell i Stockholm

Morgon: Som tur var var jag redan vaken när jag fick en knytnäve i högeraxeln 06:16.

17:30: Goddag, får jag lov att presentera mig. Jag kommer från Småland och bor i ett hus byggt av stockar och koskit. Mina föräldrar kunde lika gärna ha varit Kristina och Karl-Oskar och på vårt NK finns bara giftiga svampar, julgranar, lackade älgskitar och ruttnande lövhögar. Bo Landin skulle trivas i min trädgård, så skulle någon kunna hjälpa mig att stiga på rätt rulltrappa?

En desorienterad varelse från djupa urskogen i ett helvetiskt tunnelbanekaos.

Nej, jag gillar inte Stockholm. Det är omänskligt. Fullt av främlingar som trängs.

Sunday, February 27, 2000

Hon sitter bara där
Den här gången har hon varit här förut
Det finns en vän i det
Som är närmare än klockan
Än tickandet och dunkandet

I mörkret hade bäcken lika gärna kunnat vara olja
Ingenting nödvändigtvis en färgfilm
Utan grått och känsloneutralt
Romantiskt på avstånd

Det är bara hon som vet om att tiden tillfälligt har stannat
Alla som sover missar alltid allt det storslagna
Men om människan hade varit ett nattdjur
Hade hon blivit ett dagdjur

Inga vassa kanter

Jag önskar att få bäddas in i en kudde
Mysa och le
Inga vassa kanter

Det är verkligen ingen rättighet
Men jag tänker låtsas att jag får bestämma själv
Åtminstone ibland

Någonting är för verkligt
För konkret och lerigt
Smutsar ner och sätter sig fast

Vi behöver semester
Men du minns inte hur det var
Världen slingrar sig för hårt runt dina armar

Du blir bara förskräckt över vad jag säger
Du är trots allt inte dum
Om jag rymmer kommer jag aldrig tillbaka

Alla genomskådar allt

Du anlitade tankepoliser
Som skuggar mig på väg ut och hem igen
Ser till att jag aldrig går ur spår

Det är bäst att aldrig släppa efter
Inte när jag är en så opålitlig bråkstake
Som vägrar följa reglerna;

Allt måste vara
som allt annat är
Och som allt alltid har varit

De rynkar sina pannor i djupa veck
På vår tid var det aldrig problem
Aldrig någon som ifrågasatte

Alla gick den väg man stakat fram
Där galler sats upp längs sidorna
På väg till massproduktionsfabriken

Mycket metall och många apparater
Ingen tid över att tänka
Det var underbart att aldrig hinna klaga


De skakar på huvudet
Varför krånglar du?
Varför följer du inte bara med strömmen?

Varför letar du efter något att gripa tag i
Som bara får dig att hamna efter
Gammelmänniskorna skulle ha blivit så besvikna

Var glad att du har äran att vara en del av oss
Att du inte en egen individ
Att vi gömmer dig bland oss


Förlåt mig, säger jag
som man förväntas säga
Jag är antagligen bortskämd och otacksam

Jag förstår att du inte kan hjälpa mig
När du inte ens kan förstå
Vad för hjälp jag menar

Det enda du vet
är att jag inte har någon rättighet till det
som ingen annan har och ingen annan saknar

Nu handlar det bara om att hålla mig på plats
Se upp att jag slutar med det där
Att jag inte går ur spår