Pages

Sunday, February 27, 2000

Hon sitter bara där
Den här gången har hon varit här förut
Det finns en vän i det
Som är närmare än klockan
Än tickandet och dunkandet

I mörkret hade bäcken lika gärna kunnat vara olja
Ingenting nödvändigtvis en färgfilm
Utan grått och känsloneutralt
Romantiskt på avstånd

Det är bara hon som vet om att tiden tillfälligt har stannat
Alla som sover missar alltid allt det storslagna
Men om människan hade varit ett nattdjur
Hade hon blivit ett dagdjur

Inga vassa kanter

Jag önskar att få bäddas in i en kudde
Mysa och le
Inga vassa kanter

Det är verkligen ingen rättighet
Men jag tänker låtsas att jag får bestämma själv
Åtminstone ibland

Någonting är för verkligt
För konkret och lerigt
Smutsar ner och sätter sig fast

Vi behöver semester
Men du minns inte hur det var
Världen slingrar sig för hårt runt dina armar

Du blir bara förskräckt över vad jag säger
Du är trots allt inte dum
Om jag rymmer kommer jag aldrig tillbaka

Alla genomskådar allt

Du anlitade tankepoliser
Som skuggar mig på väg ut och hem igen
Ser till att jag aldrig går ur spår

Det är bäst att aldrig släppa efter
Inte när jag är en så opålitlig bråkstake
Som vägrar följa reglerna;

Allt måste vara
som allt annat är
Och som allt alltid har varit

De rynkar sina pannor i djupa veck
På vår tid var det aldrig problem
Aldrig någon som ifrågasatte

Alla gick den väg man stakat fram
Där galler sats upp längs sidorna
På väg till massproduktionsfabriken

Mycket metall och många apparater
Ingen tid över att tänka
Det var underbart att aldrig hinna klaga


De skakar på huvudet
Varför krånglar du?
Varför följer du inte bara med strömmen?

Varför letar du efter något att gripa tag i
Som bara får dig att hamna efter
Gammelmänniskorna skulle ha blivit så besvikna

Var glad att du har äran att vara en del av oss
Att du inte en egen individ
Att vi gömmer dig bland oss


Förlåt mig, säger jag
som man förväntas säga
Jag är antagligen bortskämd och otacksam

Jag förstår att du inte kan hjälpa mig
När du inte ens kan förstå
Vad för hjälp jag menar

Det enda du vet
är att jag inte har någon rättighet till det
som ingen annan har och ingen annan saknar

Nu handlar det bara om att hålla mig på plats
Se upp att jag slutar med det där
Att jag inte går ur spår

Saturday, February 26, 2000

prozac och gymnasiet

Vet inte vad det blev av den här dagen. Jag har varken läst, tittat på film eller varit utomhus... eller varit ute och festat eller åtminstone träffat någon kompis, om man nu skulle utgå ifrån vad det är tänkt att tonåringar ska göra.

Jo, jag såg ju en dokumentär om prozac på K-World i alla fall. Prozac intresserar mig rejält mycket mer än djur. När dokumentären var över var det genast tillbaka till Animal Planet, då resten av familjen utbrister:
"Kolla vilka fjädrar!!!" och "Men de där ormarna är väl giftiga?!" och blir förtvivlade när pappa berättar att det gick en hel dokumentär om bara björnar som han tänkte ha spelat in men som han aldrig gjorde.

Fick jag ett brev från gymnasiet igår om att jag ska dit och spela två musikstycken som ett intagningsprov till musiklinjen. Det är mitt förstahandsval, och mitt andra är bild och form, men jag vill väldigt inte gärna spela gitarr och sjunga inför främmande människor.
Vilket alltså betyder att jag kommer att undvika att välja det jag tycker skulle vara roligast?

Självcitat:
"Det är ju onödigt att terrorisera nerverna i onödan, och jag har verkligen nerver att terrorisera!"
Mamma tycker förstås inte att det är i onödan.

Thursday, February 3, 2000

Optimist?!

Kanske var i alla fall min skogspromenad i går kväll ett halvt undermedvetet försök att knäcka min goda hälsa. Få vara hemma, sjuk.
Jag hade samma jeans idag som jag hade då, strök dem torra på morgonen, och i bussen på vägen hem såg jag att jag hade gräsfläckar på högerbenet.

Är det bara som jag inbillar mig, eller har jag blivit snäppet mer optimistisk? Identitetskris. För nått av de få saker jag är säker på när det gäller mig själv är att jag är pessimist.
Jag är inte säker på om jag är helt svensk, möjligt att jag har rötter i Belgien. Jag vet inte om jag är socialist eller miljöpartist, jag vet inte om jag överhuvudtaget är politiskt intresserad eller om det bara är nått jag lurat mig själv att tro att jag är. Jag vet inte om jag vill ha ett körkort och slösa mig pank på bensin. Jag vet inte om jag vill gå hela gymnasiet och ta studenten. Jag vet inte om jag är vegetarian eller köttätare som fått för sig att kött är avskyvärt. Jag vet inte om jag är hetero- bi- eller homosexuell. Just nu känner jag mig bara asexuell. Men hur kul vore det om jag skulle upptäcka att jag är optimist?

Wednesday, February 2, 2000

Darling, I'm home

och det ska jag vara hela dagen.
Eftersom jag har problem med att ljuga om sådana saker är det alltid svårare för mig, jag sa rätt och slätt "jag orkar bara inte" och det gick. Mamma frågade "men vad är det som är jobbigt då, allt?" det svarade jag inte på. Att prata, fundera och analysera om det är inte långt ifrån hur det känns att faktiskt vara i skolan. Jag vill bara bort, både fysiskt och psykiskt.

Även om jag är trött på skolan vill jag fortfarande lära mig saker hela tiden. Igår satt jag och tittade på ett program och skogsskötsel på BBC Prime för att det kändes nyttigt för min engelska.
Nu är klockan 7.15 och jag har hunnit lära mig att en meteor är en sten i atmosfären. När den är ute i rymden kallas den meteorid och när den ligger på jorden heter den meteorit. Det är lätt att komma ihåg om man tänker: rymD - meteoriD, Tellus - meteoriT. Allt det där sa min klockradio till mig.

20.57: Fick ett CP-ryck och visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag gick ut i skogen. Ca 3 km i mörkret (klockan var 7) med armarna framför mig som någon som går i sömnen i en tecknad film. Hade varit så lat att jag bara klivit i mammas träskor. Det var inte snö överallt, men på en del ställen sjönk man ner med hela foten, och träskorna blev fulla med snö.
Jag gick vilse en gång, plötsligt gick stigen rakt in i en stor sten. Jag gick ner för en sluttning till vänster och hamnade i en sumpmark som jag hamnat i förut en gång då jag gick vilse. Fortsatte lite snett framåt åt höger och snubblade upp i ett traktorspår. Spåret tog snart slut, men jag fortsatte rakt fram och uppför en backe och hittade tillslut en stig jag kände igen.

Ett tag där ute funderade jag allvarligt på om jag inte har nått fel i skallen trots allt. När jag kom hem såg jag att jag var blöt ända upp till knäna och strumporna var genomsura och kalla.