Fallgrop

Det är inte längre i en känd våglängd. Det är en plats som jag fått för mig att bara jag känner till.
Det är ett djup, och efter att ha bekantat mig med dimman har jag insett att det inte finns någon direkt botten. Så det handlar väl egentligen bara om hur mycket man tål.

Om nu ytan existerar är det en bild, en bild av något vardagligt; kanske folkmassan på torget, eller människorna i affären, där det inte finns några kollektiva tankar och ingen förståelse. Ingen som känner. Där det inte finns några verkliga ord. Orden flyger bara förbi, inget att lägga märke till.

Något nödvändigt. Bara det nödvändiga. Det är ytan.

Lyfter man på mattan upptäcker man att små djur, livet, har ätit sig igenom träet. Tusentals hål, alla olika stora och olika djupa. Människornas fallgropar. Som andra människor gräver, som samhället gräver, som slentrianen och cirkusen, nätterna och det förutsägbara gräver. Som de gräver åt sig själva.
Min fallgrop råkar bara ha blivit lite väl djup nu.