Föra ett intetsägande oväsen

04:55: Jag visste inte att det fanns två torg här.
Råkade hamna just på det som jag inte visste fanns, men jag såg dammen. Ser man bara den så är allt lugnt.   
Det var mörkt och regnade. Det rann i pannan.

Vi satt i köket. Jag var genomfuktig. Jag pratade och pratade och pratade.
Visste inte vad jag skulle göra, jag ålade mig på stolen och hällde vattnet som var i ett glas på bordet över till ett annat glas och tillbaka igen hur många gånger som helst.
Jag pillade på alla andra saker jag kunde hitta och sen råkade jag hitta en tändsticksask. Jag eldade på en kartongbit. Sen knycklade jag ihop en bit hushållspapper, la det i en kopp och tände på. Det rök ganska mycket. Jag undrade om det fanns något brandlarm. L kvävde elden med sin mattebok. Hon ville inte att koppen skulle spricka så att hon fick skärvor på sig.

Jag pratade lite till, tills det inte fanns något mer som jag ville säga. L2 påpekade så riktigt att när man inte har något att säga längre så börjar man klaga.
Jag började klaga oartikulerat, sen sjöng jag resten av kvällen. För att kunna hålla inne med frustrationen, förvirringen och ångesten. För att inte plåga mina vänner med min supernegativism men med intetsägande oväsen.

16:10 Jag är nästan säker nu. På att jag inte orkar med att komma tillbaka. Inte någonsin. Och om jag nu aldrig mer ska plugga och aldrig få ett jobb så vet jag i alla fall en sak som jag kan göra hemma hos mina föräldrar i resten av mitt liv: måla väggarna i mitt rum röda.

23:19: När jag gick upp i morse var bara L2 kvar. Hon såg ut att nyss ha kommit tillbaka för att hämta något som hon glömt. Hon hämtade det och gick. Jag stod och stirrade och hon gick. Gick och gick. Det blev tomt och tomt. Jag hade inte huvudvärk men var rädd att mitt huvud skulle explodera i alla fall.
 
Dagens höjdpunkt var att sitta på kafé och äta ostfralla och storstor chokladboll.
När vi kom hem satt jag och läste en hel bok på engelska (Rain man, Tom Cruise och Dustin Hoffman är med i filmversionen) högt. Den var inte så tjock. Jag orkade inte vara tyst, men jag hade inget att säga. Jag lyssnade igenom lite av skivorna som inte känns som mina längre. Men de är mina. en del av mig är här än.
 
Jag dansade, satt på golvet, satt på diskbänken.
Har bara en tydlig mening att bidra med: "Vad ska jag göra?"