Pages

Tuesday, December 30, 2003

2001

Jag samlade allt hår i handen och klippte över lillfingret
Mitt rum var inte mer än en naken glödlampa då
Och husfärgsångorna som steg från huden

Sjukhuset hade krockat med vardagsrummet
Allt dränktes i mörk överlycka och öppenhet
Vilken känsla som helst fick mig att gråta

Det var energin, som återvände med en smäll
Det gällde att fly i ologiska mönster
Den som sover har ingen kontroll
Lät virvelvindarna styra mig framåt

När jag så till sist somnade fastnade jag där
I lakan tillsammans med regniga och svarta fönster
Tills en panik växt sig febrig
Och allt började om från början.

2000

Jag har legat här ett tag nu och blivit vän med tapeten
På något sätt byggde en distans upp sig och skärmade av mig från allt annat.
Jag har stängt av kroppen för att ge mer kraft åt mina tankar.
Min kropp kittlar och värker medan den äter upp sig själv.

Något som kan tänkas vara vanföreställningar har förstärkts
Det finns två varelser, två krafter som genomsyrar allt
De drar mig åt olika håll och viskar i öronen om två helt olika livsåskådningar

Min nya säng är tillräckligt långt hemifrån
Jag ställer mig upp och rörelser känns så främmande att jag sätter mig ner på golvet
Solen skiner genom persiennerna och det känns som det vackrast jag någonsin sett

Jag tar på mig kläder och sätter upp mitt smutsiga hår i en tofs
Det var så längesedan jag höll i en nyckel
Jag börjar gå och gå utan att tänka på vart jag är på väg
Natten gör mig lugn och luften blir tjockare
Jag har bestämt mig
Varje cell i min kropp ler tillbaka mot mig

Men jag råkar se mig omkring för vad jag tror är bland de sista gångerna
Några människor promenerar under gatlyktorna
Jag betraktar dem skyddad av mörkret
Hur de lever
Efter att ha följt halva dammen runt närmar jag mig sjukhuset
Jag börjar skratta åt det, sen blir jag så allvarlig att jag kallsvettas

Allting blir verkligt igen
Rädslan skakar om mig, hur döden är på riktigt, och prickar flyger omkring framför ögonen

Jag kommer tillbaka, lägger mig i en soffa och hyperventilerar
Vågar inte blunda
Och tillslut gråter jag faktiskt

Jag somnar ändå
Jag vaknar ändå


Befinner mig några dagar senare på platsen jag trodde att jag hatade
Det var våldsamt, skrikigt och lugnande
Jag hölls i stort sett fängslad och var fullkomligt vansinnig
Men när jag säger tack finns det inget mer tack som någonsin kan bli så viktigt

Saturday, December 27, 2003

Thursday, December 18, 2003

Förebygga sammanbrott med sammanbrott

Jag bestämde mig för att fylla en anteckningsbok med vad som helst, bara den fylldes. Det har kommit in på en oerhört svart bana.
Jag är inte galnare nu än jag var förra veckan, i somras eller förra året, jag bestämde mig bara för att släppa ut saker. De senaste två åren har jag sminkat över allting. Sandpapprat, förfinat, dolt, pressat undan. Det har börjat skrämma mig nu, bristen på något äkta och ohämmat.

Jag var inte särskilt beredd på vad som skulle komma ut. Medan jag skriver, ritar och klistrar är det okej, men när jag tar pauser och ser på det mår jag genast dåligt. Jag blir darrig och det börjar brusa i huvudet när jag får tid att tänka. "Var fan kommer det där ifrån?"

Men jag kan inte bara sluta nu, jag tror det skulle vara mer ohälsosamt än att gräva i det.
Det är möjligt att jag får ett stort sammanbrott, men om jag fortsätter att censurera mig för både mig själv och andra kommer det antagligen bli ett ännu större sådant senare.

Sunday, December 14, 2003

"Jag mår illa när du ler..."

När hon öppnar dörren säger hon "wöuw" för att mitt hår är skitkort, grönt och blått.
Vi kör iväg i S40. Det är halt på vägarna, slabbsnö.


Jag är halvsocial till att börja med, men blir mer och mer sluten. Tillslut sitter jag bara och stirrar autistiskt. Svarar på de enstaka frågor jag får. Ser troligtvis olidligt deprimerad ut. Det är jag egentligen inte, bara bedövad.

Mitt sätt att umgås 2000-2001: snabbt skiftande manodepressivt. Först runtspringandes, hojtandes, uppmärksamhetskrävandes, 10 minuter senare tyst och ensam i ett hörn, 10 min efter det tillbaka i centrum.
Nu är jag likadan, men lägena är normalsocial och zombie. Aldrig hyper.

L och H gör sig inordning inför en förfest. De står och diskuterar klädkombinationer, och H vänder sig plötsligt om mot mig och utbrister:
- Vad fjollig jag känner mig nu när du bara står där!
Jag blir... rofylld. Av att veta att jag är minst fåfäng. Jag ville bry mig mindre, och det gör jag.
Snöslasket tränger in i mina gymnastikskor och upp längs byxbenen.
L och jag slår på varandra, det hör till. Skönt med ordlös kommunikation.

Jag berättade för min syster om helgen när jag kom hem. Hon tycker att jag ska vara med alla andra som jag är med henne, att jag kan vara ganska intressant då.
Får komplimanger och okomplimanger.
"Du är den enda person jag känner som har ett roligt minspel."
"Du är falsk när det kommer släktingar hit. Jag mår illa när du ler åt alla skämt."

Friday, December 12, 2003

För det finns energi i rött

Min fantasivärld är för verklig för mig.
Glöm inte att tvätta håret, vara vaken, tända lampor och låsa upp dörrar för att maskera min passivitet, äta.
Var inte så svart, bli röd.

Wednesday, December 10, 2003

Recept på snabb upplysning

Barn ser på världen med andra ögon, förundrade och entusiastiska. Jag försöker använda det som en metod. Om jag är så pass deprimerad att jag blivit paralyserad kan jag komma ut ur det ibland genom att bara stirra på något. Stirra på det tills det blir allt jag är medveten om. Det växer sig stort, blir intressant och tillslut vackert. Det kan handla om nästan vad som helst, och när det väl har blivit vackert finns det en bra känsla att fokusera på som kan göra mig smått lycklig. Till och med extremt lycklig om jag har tur.

Exempel:

Jag gick i nian och det var tänkt att jag skulle på en gympalektion. Jag gick över till byggnaden vi hade gymnastik i men kom inte så mycket längre. Jag satte mig i omklädningsrummet och var så mentalt slutkörd att jag fastnade där.
När jag var själv kvar i rummet satte jag mig lutad in mot ett hörn på golvet, och satt i samma position i en timme.

Hela den tiden stirrade jag på det slumpmässiga reliefmönstret på väggen, och letade vägar fram i det som i en labyrint med blicken. Det var det mest intressanta jag upplevt på hela veckan, och stunden då jag var som gladast. För det var något otroligt vackert i faktumet att ingen del av väggen var den andra lik. Den var full av överraskningar, och så är det ju med allting.
En enkel insikt, men en upplevelse som påminde om en religiös upplysning. Det var som om jag såg hela världen på en gång i huvudet, limmet av orsak och verkan som ändå är oförutsägbart, och till skillnad mot vad jag tänkt om den bara en timme tidigare var det rakt igenom fint bara pga. sin existens.

Censur tills ingenting återstår

Jag har faktiskt upplevt ett liv baserat på passion. Inte brytt mig om trygghet, pengar, var jag ska sova någonstans nästa natt. Bara gjort vad jag för tillfället vill, och tänka att allting kommer lösa sig vilken situation jag än hamnar i.
En sån kontrast!
Mitt humör växlade snabbt mellan himmel och helvete, men till stor del var det som om jag gick på droger hela tiden. På ett positivt sätt. Jag var förstås full åtminstone tre dagar i veckan, men även nykter var livet finare än det någonsin varit innan. Nästan perfekt.

Det står mycket i vägen mellan mig och det där nu. En mängd rädslor. Jag är inte mig själv, den personen har jag censurerat bort. Mina tankar är bara delvis sanna, och inget av vad som kommer ut ur mig är det. Jag har en underlig idé om att alla recenserar mig efter varje mening jag säger, och kan genomskåda varenda liten nyans av känslorna bakom det.
Jag är så fruktansvärt försiktig, rädd för varje risk att hamna på något mentalt mörkt ställe, att jag förnekar allt som är för verkligt. Jag har övertygat mig att den person jag är på riktigt alltid kommer att vara en fara för sig själv.

Alltså har jag valt en neutral mellanväg som är full av missnöje.
Vad som är så skrämmande är att det kanske bara krävs väldigt lite för att förändra allting, och att det skulle kunna visa sig gå hur bra som helst.

Sunday, November 23, 2003

Saturday, November 22, 2003

Vi ligger och sover i varsina rum mitt på dagen, båda är deprimerade och för inåtvända för att kunna prata med varandra om något av det. Jag vill slå sönder speglar, glasflaskor, fönster. Välta bordet i mitt rum. Det skulle bryta allt det otroligt tysta.

Står i köket och tittar på henne när hon går fram och tillbaka mellan spisen och diskbänken. Hon tittar inte upp och säger ingenting.
Går och lägger mig igen.

Saturday, November 8, 2003

Ingenting känns viktigare nu än att vara vaken tills jag inte står ut längre. Uppleva så mycket som möjligt. Inte missa en skiftning i ljuset utanför (skymning och motsatsen).
Det är slut med andra människor. Jag föredrar mig själv långt före allt annat, någon som jag vet var jag har och vad jag får av.


Varför har jag alltid blivit uppspelt över det dåliga i världen?
Det olycksbådande, det olyckliga.
Jag blir lyckligare av det, till och med. Är jag den ultimata sjuklingen?



När jag blundar ser jag mörkret som genom 3D-glasögon.
Jag borde veta allt, herregud. Skärpning. Perfektionism.
Jag vet var jag står men befinner mig ändå på fiendesidan. 

Thursday, October 23, 2003

Gissar vad som finns i mitt undermedvetna

Jag mår bättre nu. Jag är törstig.

Om jag skulle somna och drömma nu så skulle jag drömma ungefär det här:


En stor Mer-flaska full av vatten uppenbarar sig på himlen. Jag åker i en bil, min billärare sitter jämte mig. Mer-flaskan häller ut sitt vatten över oss, och bromsarna slutar fungera.
Det blir vattenplaning och vi sladdar in i mitt rum. Krockar med en stor hög skräp.

Skräpet tittar på oss förskräckt och springer iväg åt alla håll och kanter.
Jag säger:
- Jag vet inte om det här är på riktigt eller om det är en hallucination.
Svarta gestalter, spöken, uppenbarar sig och flyger fram och tillbaka framför mig.
- Se där, jag visste att det skulle komma!
Jag får ont i magen.

Telefonen ringer, pappa ropar att det är till mig. Billäraren tynar bort till en röst som säger "Vissa tycker att Sverige skulle vara en bättre plats utan Sanna, det tycker inte vi".
På sätet där billäraren satt ligger nu istället ett hakkors gjort av orangeröda reflexer.
Jag ropar till pappa:
 - Jag har krockat, jag måste bara sätta ut varningstriangeln.
Jag tar upp hakkorset och försöker gå 50 meter bakom bilen. Jag hamnar ute på altanen där jag sätter upp det.

Sen klättrar jag in genom ett fönster och svarar i telefonen. Det är en gammal vän.
- Jag tycker att du är så tråkig, jag vill inte hitta på något med dig över lovet. Jag vill vara med de andra själv. Vi ska gå ut på krogen och du och jag kommer nog aldrig ses mer.
- Är det för att jag inte kan kallprata? frågar jag.
- Du pratar inte alls, men ja, kallprat är en nödvändig del av livet. De som inte kan kallprata måste brännas på bål.
- Jag får skynda mig att dö.
- Nu vill jag inte prata med dig mer.
*klick*

Utanför hörs ett skrik. Jag tittar ut genom ett fönster och ser att det är en röd drake som flyger omkring där ute. Den vill skrämma mig, men jag bestämmer mig för att inte skrämmas. Jag är alldeles för paranoid nuförtiden, tänker jag.
Mina gamla vänner går omkring där nedanför. De skrattar och dricker öl. Draken ler mot dem, flyger ner och sätter sig på en utsträckt arm.

Postbilen kommer upp i trädgården, tutar. Jag hoppar ut genom fönstret på andra våningen och går fram mot den. Brevbäraren tömmer ut flera säckar brev i gräset. Det är alla brev jag någonsin skickat till någon. Jag öppnar dem, och i alla står:
"Jag älskar dig. Nej, jag tar tillbaka det, jag vill inte att det ska verka som om jag behöver dig."
Jag river sönder alla brev och somnar i högen.

Jag vaknar av en digital äggklocka. Den går inte att stänga av så jag gräver ner den i marken. Marken börjar bulta och spricka upp. Jag springer därifrån ner till den större vägen. Det luktar bränt, marken är full av bruna barr och det blir dammoln i gruset när jag springer. En lastbil plockar upp mig vid vägen. Det står stora staplar med vita bönor bakom sätena, och det ligger mynt på golvet.

Vi kör till en plats full av gröna stora tält, pansarvagnar och krigsflygplan. En man med många medaljer hälsar mig välkommen. Jag får en grön uniform och sätts i ett plan. Mitt uppdrag är att bomba Area 51.
Jag flyger dit, men när jag ska släppa en bomb släpper jag istället ut en hel last med namnbrickor, och jag vet instinktivt att alla kommer från Hiroshima och Nagasaki.
En lerig man nedanför ropar:
- Det här är det svarta regnet!

Jag förlorar kontrollen över flygplanet och kraschar in i en scen ur Apocalypse now, på en strand med palmer. Palmerna brinner. En gammal bekant står på stranden. Jag går fram mot honom och säger att jag tycker att de brinnande palmerna är vackra, han håller med.

Ett TV Team, Lilla aktuellt är också på plats. Den kvinnliga programledaren berättar inför kameran om kistor de låste in psykiskt sjuka människor i förr i tiden. De går fram mot mig, och hon pekar på mig och säger:
- Här har vi en psykiskt sjuk liten flicka.
(Jag har plötsligt inte en grön uniform på mig längre, utan balettklänning och långt, blont hår.)
- Eftersom alla psykiskt sjuka i dagens samhälle mördar andra människor måste hon omhändertas.

Flera muskulösa män, alla klädda i den slags uniform jag nyss bar själv, trycker ner mig i kistan.
Jag skriker:
- Jag vet vad jag gör!!!
De ser inte ens på mig, skakar bara på huvudet. När de låst in mig ser jag genom spjälorna hur de ståendes tar sig en varsin kopp kaffe och börjar småprata.

Saturday, August 16, 2003

Tejpa och åka bil

Idag kom jag att tänka på att tejp alltid har vart en god vän till mig. Jag tänkte på det när H tejpade igen sin näsa. Jag är alltid glad när jag tejpar. I förrgår tejpade jag en minibyrå i kartong med eltejp. Så att den skulle bli helt svart.

En sak man skulle kunna göra är att varje dag välja ut någonting och omvandla den saken så att man känner att den passar bättre ihop med sig själv sen.

Sista dagen i nian tejpade en klasskamrat till mig ihop allting jag hade i mitt pennfack till en enda stor kokong. Det var en lycklig idé. Jag tänkte alltid på sista-nian känslan sen när jag såg den kokongen, så jag väntade länge med att klippa ut sakerna igen.

15:21: Något roligt som kan hända medan man åker bil är att man inte tittar tillräckligt noga på skyltarna. Jag har sett skyltar det stått "park och välkommen" och "risk för käk" på idag.
Det senaste var egentligen risk för kö. Det första vet jag inte.

Nu är det jävligt platt. Jag tycker alltid om att åka bil på den här delen av den här motorvägen. Det är ... nu har jag glömt ordet, "vind-elsnurror" och allt.
Jag har bara sovit en timme, men jag känner mig som vanligt. Jag visste inte riktigt vad tiden var. Jag gick och lade mig halv 5 och ställde klockan på halv 6. "Fy fan vad dåligt" sa jag.

16:01: Vi åkte just förbi ett ställe där jag stod och drog i en vindrutetorkare en gång. Nej.. nu gjorde vi det.

F.I.R.I.I.C.O.O.... F.I.R.E.I.N.C.A.I.R.O

16:11: Det finns säkert de som undrar om det finns nummerplåtar det står 666 på. Jag svarar då: ja.

Thursday, August 14, 2003

En skapares tankar

Det läskigaste, om man tänker att det finns ett högre medvetande, en skapare, måste ju ändå vara den fantasi detta medvetande har:

"Jag vill göra varelser som för nöjes skull ser rörliga bilder, som de själva skapat, om hur de dödar varandra.
Jag vill att de ska gröpa ur andra varelser och klä sig i deras skal.
Jag vill att det ska kunna bildas varelser inuti andra varelser, och att den stora ska skrika av smärta när den lilla kommer ut. Jag vill att de ska bli attackerade av farliga bakterier och virus, och att några av dem ska tycka att deras existens är så sorglig att de dödar sig själva.
Jag vill att de ska förgifta sin egen miljö.
Jag vill att de hela livet ska undra över om jag finns, vad jag i så fall är och i vilket syfte jag skapade dem. "

Friday, August 8, 2003

20-30 flygmyror

01:05: Urg.

Jag har kommit på att 4 är gränsen. Efter 4 somnar man inte, för då är det för ljust. Även med nerdragna persienner.

Låg i soffan och började fnittra åt ingenting. Åt att jag sovit dåligt.. Sen spikade jag in olika saker vid kanterna på ett skåp jag målat igen. Fick upp det. Lade in hemliga saker. Tryckte igen det igen.
Sen satt jag på golvet och sorterade brev. Jag läste igenom en del, några från 2000, det var oerhört tillbaka-i-tiden-dragande.

Åt frukost vid kl 16. Det kändes för zombie-aktigt. Satt uppe vid min dator och åt för att jag inte ville höra några kommentarer.
Skrev väldigt länge på ett mail.

Några timmar senare satt jag på golvet och spelade gitarr. Lärde mig något nytt. Lärde mig tills noterna, eller vad de där gitarrstrecken kallas, tog slut. Då suckade jag, för det fattades en bit av låten. Refrängen.

Mamma försökte låna någon mer bok av mig, men det gick inte. De är oftast för mycket det ena eller det andra. T ex för deprimerande eller för politiska.

Jag gick ut i trädgården med någons mobil och ringde L. En mygga satte sig på min fot, och det gjorde mycket ondare än det brukar göra så jag gjorde konstiga ljud.
Vi pratade om att göra något. Kanske i morgon kanske. Kanske åka buss till stan någon gång också för att gå på Expert.
Satte mig i hängmattan. Råkade mosa några myggor så att mitt ena ben blev blodigt, tänkte att det var lite konstigt att ha sitt eget blod på sig när det egentligen var någon annan som blivit skadad.

Nu är jag i väntstadium. Och sedan jag gick in i det har jag gjort en teckning av en hårddisk som delvis är mänsklig, eller en biologisk varelse som delvis är en hårddisk medan jag lyssnade på P3 Rock. Och jag har läst. Och ignorerat ett rop på hjälp. Och sjungit påhittade sånger om vad som händer för tillfället.

22:00: Nu är det invasion av flygmyror. Runt 20 stycken på och vid scannern... Ja, och nu är det minst trettio. Jag har ett fönster öppet och de verkar flyga rakt in.. Undra om man kan få till något slags rekord här nu. Och de kryper på datorhögtalarna också, så jag får blåsa bort dem innan jag höjer volymen för att inte mosa någon.
Ja kanske lägger ut en bild på det med sen då, för jag var tvungen att ta kort. Kan ju göra en hel inomhus-insektszoo-bildserie senare... Nu kryper de på skärmen.. Men det var ganska intressant det här ändå måste jag säga.

H har en moped nu. Jag hade sovit, och när jag gick ner (först tappade jag ett glas som jag sopade upp) provkörde jag den någon kilometer och kom upp i 10 km för mycket.


Den andra aktiviteten jag har haft idag är att jag har ramat in en tavla. .. oj, myrorna ramlar ner mellan tangenterna, de kommer nog aldrig hitta upp igen.... Jag fick hamra bort en del av träet med... en sån där järnsak, för tavlan var större än ramen på bredden. Den var mindre än ramen på längden, därför sågade jag också bort ca 6 cm på var sida och spikade ihop den igen.
Det funkade bra i slutändan.
    E ringde, E ej frisör utan ex-estet. Hon ska inte flytta till Skottland som det tänktes ett tag, utan till Karlstad.

För att komma till middagen fick jag ta en skogspromenad, för det var grillning igen. Jag fick för mycket pissmyrpiss på vänsterbenet, så jag lånade Hs moped upp för att hämta tea tree oil, som hon säger funkar mot allt. När jag skulle trampa igång mopeden på tillbakavägen slog jag i en pedal så jag redan har blåmärke på höger smalben.
    Sen grillade jag mina "gräskorvar".. Det lät ju knarkigt.

Vi ska inte ha djur längre har det bestämts. Jag blev drömsk om hur det skulle vara att fina till ladugården och bo där. Det skulle ju bli som en herrgård. Tre gånger större än vårt stora hus. Det skulle nog vara ett bättre framtidsalternativ för mig än det där med 10 friggebodar.
Det skulle vara jobbigt att städa, men man behöver ju inte ha det lika fint som i ett vanligt hus överallt. Det gör ju inget om man behöver gå med skor. Inte för mig. Den enda anledningen till att jag inte skulle stå ut med det är väl i så fall om för många människor tycker jag är för konstig som kan ha det så.. Men de skulle nog tycka det vore lika konstigt med friggebodarna.      

Tuesday, July 15, 2003

Svensk konsument

De första sex timmarna av dagen, detta låter otroligt korkat, ägnade jag åt att fylla i en sifoundersökning. Jag brukar fylla i sånt när det kommer med posten, för jag tycker det är roligt. (Har inga stora krav på att livet ska bjuda på avancerad underhållning.)
Men när jag nästan var klar bestämde jag mig för att inte skicka in det.
"Svensk konsument".
Jag blev arg när jag såg på klockan att jag suttit så länge med det, och tyckte att jag inte var tillräckligt oegoistisk för att hjälpa sifo så länge.
Och jag ville inte skicka in det för att det var många frågor jag tyckte var för omotiverat personliga.
Men det är klart att kvällstidningar vill kunna skriva att människor som är bra på att sätta sig in i hur andra människor känner oftare handlar på Claes Ohlsson än de som inte gör det. Eller att de som svarar "stämmer bra" på "jag är mer och mer medveten om att jag har mina goda och dåliga dagar och jag försöker göra något åt detta" ser mest på SVT medan centerpartister och religiösa är de som främst föredrar kanal 5.

----------------7777777777777777LLLLLLLLLLLLLL""""""""""""""""""""""


På P1 idag pratade de om läxor. Jag insåg mer än tidigare hur ohälsosamt läxor är. Vuxna pratar så mycket om att det är viktigt att komma hem från jobbet och kunna stänga av. Ha en ordentlig fritid. Men elever har det ju faktiskt aldrig så. De tar med arbetet hem varje dag.

Jag var otroligt skoltrött på högstadiet. Jag gjorde oftast läxorna ändå men mycket fortare än tidigare, bara det allra nödvändigaste och i sista stund efter det att jag egentligen gått och lagt mig eller på morgonen.
Jag slutade försöka göra mitt bästa, men blev ändå inte mindre stressad för att jag fortfarande kände pressen att jag borde göra det bättre just för att jag kunde.
Och det läskiga är att man alltid kan göra det bättre, hur bra det än är.

Personligen har jag egentligen helst bara läxor och inga lektioner. (Att plugga distans, kallas det.) I Örebro försökte jag gå en samhällskurs med vanliga lektioner, men jag blev bara rastlös av att det gick så sakta. Jag blev arg på allt och alla som gjorde att det gick sakta. Tillslut räckte jag upp handen, sa att jag skulle till tandläkaren och smällde igen dörren när jag gick.
Om man inte visar att man är arg när man är det blir man bara argare, spelar mindre roll att ingen fattar varför man är arg.
På lektioner uppstår diskussioner, läraren får förklara tills alla förstår, man får skriva av saker från tavlan som man kunde läst in en bok på 15 sekunder osv. Och att sitta med ett papper med frågor som man ska söka svar på i en lärobok går äckligt mycket långsammare om man sitter i ett rum med 20 andra. Vem har inte koncentrationssvårigheter i sådana situationer?

Sunday, June 15, 2003

Mycket flygmuror på samma ställe

Under en enda natt var hela övervåningen full av flygmyror.

Och i kampen om internetdatorn försökte min syster störa mig genom att rita på min arm.
Man ser blå rester från vad hon ritade kvällen innan.

Monday, April 28, 2003

Sunday, January 19, 2003

Innebördskriget

"No prestamos servicio a los viciousos. ("Vi betjänar inte narkomaner") Underlig anteckningsbok jag har här. Det står vidare att rece góry betyder upp med händerna på polska, att frisk vind är när stora grenar har börjat sättas i rörelse, att Franco blev ledare för att han vann spanska inbördeskriget, att man får en upphöjd 2:a om man håller ner alt och sen skriver 253 på den numeriska delen av tangentbordet. ... ska prova ².. Ja, det gick ju skitbra det där.

När jag skulle skriva inbördeskriget skrev jag först "innebördskriget". Var vänlig filosofera över detta ord.

Wednesday, January 1, 2003

Röklukten var förstås kväljande redan ute i trapphuset. Jag hade aldrig varit där innan, men det känns aldrig riktigt främmande i sådana slags lägenheter. I trevåniga tegelhus. Det var punkare och dreadlocks-tjejer som spelade Marilyn Manson, Urga och kommunistiska kampvisor. På bordet i vardagsrummet stod en glassburk med glassrester och fimpar i. I köket askade någon i en gryta vatten som stod på spisen.
Jag satte mig på golvet nära ett öppet fönster. J var intresserad av vad en enstöring som jag har för åsikter om liknande företeelser. Jag gav henne ett kort smidigt svar redan då, men jag minns inte vad.

Ofta räcker det som underhållning att bara sitta i ett hörn och samla sinnesintryck. Jag kan tänka att just nu kan inte mitt liv räknas som tråkigt. Det här räknas som att leva livet.
Och om jag säger "Jag var på fest igår" låter det bra i inte bara andras öron utan i mina egna också, även om jag hade tråkigt. Hur roligt jag än har när jag sitter hemma och skriver på en dator medan jag tittar på tv-serier kommer det aldrig kännas bra att tänka tillbaka på vad jag gjorde den dagen. Och ju stökigare en fest är, desto mer känns det som om man varit på rätt ställe. Rätt i bemärkelsen "där saker händer".

Jag vill till New York ibland, för att det är vad man tänker på som världens centrum. Om jag flyttade dit skulle jag vara nöjd på ett sätt, och tänka: "Tja, det finns ju i alla fall ingen plats som är mer i mitten än den här." Samtidigt skulle jag vara besviken och rädd för att jag inte kunde hitta meningen med det, med sörjan.

Vi firade också nyår på vuxet sätt med dyrbar middag, till Kraftwerk.