Jag mår bättre nu. Jag är törstig.
Om jag skulle somna och drömma nu så skulle jag drömma ungefär det här:
En stor Mer-flaska full av vatten uppenbarar sig på himlen. Jag åker i en bil, min billärare sitter jämte mig. Mer-flaskan häller ut sitt vatten över oss, och bromsarna slutar fungera.
Det blir vattenplaning och vi sladdar in i mitt rum. Krockar med en stor hög skräp.
Skräpet tittar på oss förskräckt och springer iväg åt alla håll och kanter.
Jag säger:
- Jag vet inte om det här är på riktigt eller om det är en hallucination.
Svarta gestalter, spöken, uppenbarar sig och flyger fram och tillbaka framför mig.
- Se där, jag visste att det skulle komma!
Jag får ont i magen.
Telefonen ringer, pappa ropar att det är till mig. Billäraren tynar bort till en röst som säger "Vissa tycker att Sverige skulle vara en bättre plats utan Sanna, det tycker inte vi".
På sätet där billäraren satt ligger nu istället ett hakkors gjort av orangeröda reflexer.
Jag ropar till pappa:
- Jag har krockat, jag måste bara sätta ut varningstriangeln.
Jag tar upp hakkorset och försöker gå 50 meter bakom bilen. Jag hamnar ute på altanen där jag sätter upp det.
Sen klättrar jag in genom ett fönster och svarar i telefonen. Det är en gammal vän.
- Jag tycker att du är så tråkig, jag vill inte hitta på något med dig över lovet. Jag vill vara med de andra själv. Vi ska gå ut på krogen och du och jag kommer nog aldrig ses mer.
- Är det för att jag inte kan kallprata? frågar jag.
- Du pratar inte alls, men ja, kallprat är en nödvändig del av livet. De som inte kan kallprata måste brännas på bål.
- Jag får skynda mig att dö.
- Nu vill jag inte prata med dig mer.
*klick*
Utanför hörs ett skrik. Jag tittar ut genom ett fönster och ser att det är en röd drake som flyger omkring där ute. Den vill skrämma mig, men jag bestämmer mig för att inte skrämmas. Jag är alldeles för paranoid nuförtiden, tänker jag.
Mina gamla vänner går omkring där nedanför. De skrattar och dricker öl. Draken ler mot dem, flyger ner och sätter sig på en utsträckt arm.
Postbilen kommer upp i trädgården, tutar. Jag hoppar ut genom fönstret på andra våningen och går fram mot den. Brevbäraren tömmer ut flera säckar brev i gräset. Det är alla brev jag någonsin skickat till någon. Jag öppnar dem, och i alla står:
"Jag älskar dig. Nej, jag tar tillbaka det, jag vill inte att det ska verka som om jag behöver dig."
Jag river sönder alla brev och somnar i högen.
Jag vaknar av en digital äggklocka. Den går inte att stänga av så jag gräver ner den i marken. Marken börjar bulta och spricka upp. Jag springer därifrån ner till den större vägen. Det luktar bränt, marken är full av bruna barr och det blir dammoln i gruset när jag springer. En lastbil plockar upp mig vid vägen. Det står stora staplar med vita bönor bakom sätena, och det ligger mynt på golvet.
Vi kör till en plats full av gröna stora tält, pansarvagnar och krigsflygplan. En man med många medaljer hälsar mig välkommen. Jag får en grön uniform och sätts i ett plan. Mitt uppdrag är att bomba Area 51.
Jag flyger dit, men när jag ska släppa en bomb släpper jag istället ut en hel last med namnbrickor, och jag vet instinktivt att alla kommer från Hiroshima och Nagasaki.
En lerig man nedanför ropar:
- Det här är det svarta regnet!
Jag förlorar kontrollen över flygplanet och kraschar in i en scen ur Apocalypse now, på en strand med palmer. Palmerna brinner. En gammal bekant står på stranden. Jag går fram mot honom och säger att jag tycker att de brinnande palmerna är vackra, han håller med.
Ett TV Team, Lilla aktuellt är också på plats. Den kvinnliga programledaren berättar inför kameran om kistor de låste in psykiskt sjuka människor i förr i tiden. De går fram mot mig, och hon pekar på mig och säger:
- Här har vi en psykiskt sjuk liten flicka.
(Jag har plötsligt inte en grön uniform på mig längre, utan balettklänning och långt, blont hår.)
- Eftersom alla psykiskt sjuka i dagens samhälle mördar andra människor måste hon omhändertas.
Flera muskulösa män, alla klädda i den slags uniform jag nyss bar själv, trycker ner mig i kistan.
Jag skriker:
- Jag vet vad jag gör!!!
De ser inte ens på mig, skakar bara på huvudet. När de låst in mig ser jag genom spjälorna hur de ståendes tar sig en varsin kopp kaffe och börjar småprata.
