CS

Vi ligger och sover i varsina rum mitt på dagen, båda är deprimerade och för inåtvända för att kunna prata med varandra om något av det. Jag vill slå sönder speglar, glasflaskor, fönster. Välta bordet i mitt rum. Det skulle bryta allt det otroligt tysta.

Står i köket och tittar på henne när hon går fram och tillbaka mellan spisen och diskbänken. Hon tittar inte upp och säger ingenting.
Går och lägger mig igen.

Ingenting känns viktigare nu än att vara vaken tills jag inte står ut längre. Uppleva så mycket som möjligt. Inte missa en skiftning i ljuset utanför (skymning och motsatsen).
Det är slut med andra människor. Jag föredrar mig själv långt före allt annat, någon som jag vet var jag har och vad jag får av.


Varför har jag alltid blivit uppspelt över det dåliga i världen?
Det olycksbådande, det olyckliga.
Jag blir lyckligare av det, till och med. Är jag den ultimata sjuklingen?



När jag blundar ser jag mörkret som genom 3D-glasögon.
Jag borde veta allt, herregud. Skärpning. Perfektionism.
Jag vet var jag står men befinner mig ändå på fiendesidan.