Pages

Sunday, December 14, 2003

"Jag mår illa när du ler..."

När hon öppnar dörren säger hon "wöuw" för att mitt hår är skitkort, grönt och blått.
Vi kör iväg i S40. Det är halt på vägarna, slabbsnö.


Jag är halvsocial till att börja med, men blir mer och mer sluten. Tillslut sitter jag bara och stirrar autistiskt. Svarar på de enstaka frågor jag får. Ser troligtvis olidligt deprimerad ut. Det är jag egentligen inte, bara bedövad.

Mitt sätt att umgås 2000-2001: snabbt skiftande manodepressivt. Först runtspringandes, hojtandes, uppmärksamhetskrävandes, 10 minuter senare tyst och ensam i ett hörn, 10 min efter det tillbaka i centrum.
Nu är jag likadan, men lägena är normalsocial och zombie. Aldrig hyper.

L och H gör sig inordning inför en förfest. De står och diskuterar klädkombinationer, och H vänder sig plötsligt om mot mig och utbrister:
- Vad fjollig jag känner mig nu när du bara står där!
Jag blir... rofylld. Av att veta att jag är minst fåfäng. Jag ville bry mig mindre, och det gör jag.
Snöslasket tränger in i mina gymnastikskor och upp längs byxbenen.
L och jag slår på varandra, det hör till. Skönt med ordlös kommunikation.

Jag berättade för min syster om helgen när jag kom hem. Hon tycker att jag ska vara med alla andra som jag är med henne, att jag kan vara ganska intressant då.
Får komplimanger och okomplimanger.
"Du är den enda person jag känner som har ett roligt minspel."
"Du är falsk när det kommer släktingar hit. Jag mår illa när du ler åt alla skämt."

No comments:

Post a Comment