Pulver

"Dra ner persiennen för helvete" viskade hon matt innan knäna vek sig under henne, hon ramlade ihop och äntligen blev ett med golvet.
Alla samlade upplevelser trängde sig in på en gång, blev till en pulvriserande hysteri. Så fylld att hon blev tom, och ren som aska.

Modern ser missnöjd ut och suckar besvärat.
"Men lilla barn, nu har du fläckat ner kläderna med din egen hjärnsubstans igen!"

Våldsamt

Kanske bryr jag mig bara inte om att ha motorik som en normal människa. Jag märkte att tandkrämen rann ner över min hand och jag var för svag i handen för att hålla tandborsten stabilt. Så jag knöt hela näven runt den.

Jag har upptäckt en bula på mitt högra smalben och ett litet sår som började svida när det kom tvål i min högra handflata. Det ser ut att vara från en nagel. Men knyter jag handen förstår jag inte vilket finger det i så fall skulle komma ifrån.

Jag visste bara inte vad jag skulle göra, känna, tänka, vart jag skulle göra av mig själv rent fysiskt.
Det viktigaste för mig nu är att hon mår bättre. Om jag bara låtsas om att hon är frisk... det kan jag inte.
"Jag kan inte hjälpa henne, jag är värdelös." tänkte jag. Frustrationen växte sig extrem. Jag tog ner en tavla och kastade den in i motsatt vägg. Sen fortsatte det bara. Jag tog tag i en golvlampa och slog mot ett fönster. Jag kastade iväg en pall och en stol, jag drog armen över bordet och slungade in foten av golvlampan någonstans mot baksidan av mitt skrivbord.

Sen minns jag inte mer. Kanske blundade jag och öppnade inte ögonen förrän några minuter senare, då jag satt i fåtöljen nertryckt av båda mina föräldrar. De hade hört mig skrika vilket jag inte visste att jag gjort. Jag kunde knappt andas för att jag grät så våldsamt. Jag kunde inte tänka. Jag hörde fågelkvitter.

De ledde mig mot sängen, det låg glassplitter på golvet.
- Kastade du stolen mot det eller?
- Jag vet inte.
- Vi städar, ligg still. Kan du ligga helt still?
- Jadå.

Vilken tur att det där är det värsta aggressiva utbrott jag någonsin haft.

odödligheten är det enda
som är på riktigt
snälla


Jag spyr. (Det är en reflexmening)
Det är död och galenskap på repeat
Men jag kan ju inte urskilja hypokondrin

Jag har nått det perfekta flow:et
Näsblod

Blodsprängt och vitt är samma färg
Efter en hel tidsålder av slumpvist växlande mellan mörker och ljus
Att vakna upp i en större säng, en hård soffa,
en mjuk soffa, en mindre säng,
en stökig säng,
på en madrass eller på ett golv.
Ensam eller inte ensam.
Lugn, skräckslagen eller överlycklig

Det händer att jag vaknar upp på en väg, på väg mot ett enormt, glödande klot

Och nu sitter du här med mig tillslut
Genom en vårvärld av damm

Du kan inte dö

Du får fan i mig inte gå och dö



Hör du mig?

Mörkt

Överlevnad

Det skrämmer mig att känslan jag alltid verkar återvända till är att jag är för ömtålig och orkeslös för att göra vad som är nödvändigt för min överlevnad. Skola, arbete, (inkomst).
När jag utsätts för sånt (skulle aldrig göra så mot mig själv) kommer förr eller senare en önskan att jag skulle vilja kunna kura ihop mig till en liten förstelnad boll. Osynlig.
Jag skulle inte behöva något från omvärlden för att överleva. Och omvärlden skulle aldrig kräva något av mig.