- Det har försvunnit flera snapsflaskor här.
- Jag har tagit dem.
- Men du får ju inte ta vår sprit.
- Nej.
- Och man dricker inte hur som helst, du kan ju dricka på helgerna.
- Jag bryr mig inte om sånt eftersom jag dricker för att dämpa ångesten.
- Ja, det var det jag var rädd för. Det finns ju andra saker, som motion.
- Ja.
- Men du får inte ta vår sprit.
Några dagar senare började jag utan att riktigt veta vad jag gjorde packa en väska. Fort, fort. Jag gick ner i köket, tog bilnycklarna. Satte mig i bilen och skrek rakt ut. Körde.
Jag körde i en timme. Parkerade i en helt annan stad, lade mig i baksätet och försökte sova. Det var för kallt, och jag var inte tillräckligt ensam. Alltså fortsatte jag att köra och parkerade en bit in på en skogsväg. Jag ställde mig utanför, lutad mot bilen. Rökte och snusade. Jag skulle inte lyckas somna i bilen. Ringde tveksam hem.
- Jag mår skitdåligt.
Jag hyperventilerade.
- Så ja, så ja... lugn. Var är du?
- Jag är i en skog någonstans.
Hon tyckte att jag skulle komma hem och sova där.
Eftersom möjligheten att finna en ordentlig trygghet är som störst hemma körde jag. Sakta sakta, skakandes i hela kroppen, medan hon pratade med mig för att distrahera mig lite från min ångest.
När jag kom hem hade hon lagat middag till mig, 11 på kvällen.
Jag lade mig i soffan i TV-rummet, och hon pussade mig på kinden innan hon gick och lade sig. Det gör hon bara när det är kris, och jag blev otroligt lugnad av att hon förstod att det är kris.
Jag sov bättre än på länge, med kläderna på. Ångesten har övergått i en harmonisk sorg.
Hon har kommit med olika förslag på hur en helningsprocess kan läggas upp.
Träning.
Mina föräldrar drog upp pappas gamla träningsbänk i rummet utanför mitt gamla rum, och ja, det fungerar till viss del att styrketräna. Komma bort från psyket, bli kroppslig.
Jag ritade ett hjärta i tusch på mitt vänstra bröst, så att jag tydligt skulle kunna se att det fanns där. En viss kärlek till allt.
ReplyDeleteporn