Quake-jul

Jag vet inte vad det är för kontaktproblem jag och min syster har ibland, hon vet inte heller. Kanske är det så när vi sammandrabbar att vi drar på allt vi har med det surrealistiska draget i personligheten som vi har gemensamt. Att jag är en sån som behöver säga va ofta förenklar ingenting. Värst är det alltid när jag ska prata med människor i telefon, träffar man dem i verkligheten kan man läsa lite på läpparna när man märker att hörselcentrum börjar släpa efter.
AC räddade mig från min akuta vrålhunger en dag och tog med mig till en pizzeria. När jag var i beställartagen och redan sagt "va" en gång ställde jag mig och stirrade lite underligt i luften, i väntan på att min hjärna skulle bearbeta informationen så att jag slapp säga va en gång till.
Min blick var såpass ångestfylld att det fick AC att reagera med att tro att jag höll på att få en panikattack.
- Nej, vad-är-det-nu!? Mår du inte bra!!
Eftersom pizzabagaren stod bredvid kunde jag ju inte svara att jag bara funderade på vad han kunde tänkas ha sagt. Jag fortsatte alltså stirra och istället undra vad jag skulle svara medan AC kröp ur skinnet. Efter ett tag insåg jag att pizzabagaren sagt: "En vegetarisk barnpizza?"
Oftast hör jag alltså vad någon har sagt, bara att det tar tid för informationen att gå från öronen till hjärnan.

Men nu var det ju det här med julen och alltihop. Jag sögs fast i Quake på kvällen-natten den 23-24:e, räddade mänskligheten och åkte sedan hem till mina föräldrar och lade mig för att vakna upp till en dag utan utrymme för powernaps.

Min pappa jobbar på SAPA, det är det många häromkring som gör. Han hade beställt en styck termometerpistol till jobbet men fick två, och han bestämde sig för att behålla båda eftersom chansen att kunna låna hem en då ökade. Man siktar alltså med laserstråle på valt objekt och läser av temperaturen på en display. Pappa: Din arm är ju en grad varmare än min och alla andras! Mamma: Det kanske är för att jag springer runt så mycket, ni står ju stilla.

Jag hade lagt märkte till det speedade i min mors andning och tal vid den gemensamma julfrukosten, och bestämde mig för att försöka bota det lite genom att assistera. Vi sprang, sprang i cirklar i köket. Jag försökte lugna mig med öl men fick mest bara allergiska flammigheter i ansiktet. Framåt eftermiddagen försökte jag somna sittandes i en fåtölj till det ojämna sorlet av mina släktingars röster, hopplöst. Det bästa var de två cavalier king charles spanielsarna, och tomtedräkten som gick att blåsa upp med akutsnöre som om det vore en gummilivbåt.
Nu är det jag och min moi igen. Det där är en bild som en nördvän gjorde. Det är Moije som gameboy-spelfigur. - Ser Moije ut såhär? frågade han på msn och länkade till bilden. - Ja! skrek jag, fast i text. Vad är det för sorts bildminne killen har egentligen?

Smakcirkeln

"Erozja" - Jacek Yerka

Varit på bibliotek i egenskap av Någonting (inte praktikant och inte anställd), och jag har något intressant (?) att säga om böcker.
Texten på ryggarna av böcker tryckta i Sverige är vridna så att man får luta huvudet åt höger, men med böcker från Tyskland är det tvärtom. Och ska man leta i en bokhylla med franska böcker får man nicka med huvudet fram och tillbaka, för de har tydligen inte bestämt någon standard där.
Hur kan ett sånt ickesystem överleva i effektivitetens tidsålder?

När jag kom utanför gymnasiets dörrar spottade jag som vanligt ut snusen jag haft liggandes, långt borta hos visdomständerna, i närmsta papperskorg. Upplevde något oväntat: en stark förnimmelse av jordgubbskräm lade sig i munnen, trots att det var månader sedan jag senast åt jordgubbskräm.

Jag började tänka på de synexperiment som finns där man stirrar på en bild länge, och sen stirrar på en vit yta och där samma bild uppkommer, men i färger som är motsatserna till originalets.
Kan samma sak ske med smaker? Snus och jordgubbskräm är ganska motsatta av sig.

För att undersöka saken vidare har jag gjort en smakcirkel.

Vad kan man då komma fram till genom att titta på den här bilden? Jo. Jordgubbskräm är högst upp och snus är åtminstone nästan längst ner. Om man jämför med grönmögelost tycker jag ändå att snus är mer salt, och osten mer besk. Därför anser jag att min teori är fullkomligt korrekt och världsomvälvande. Teorin om att man på något sätt kan uppleva motsatssmaker, efter att ha sugit på något (exempel vis en snus) under en längre tid.

Nej, nu får jag sluta tänka vidare på allting som går att associera till något annat, så att jag kan koncentrera mig på att titta på That 70's show.
Jag måste bara citera något ur serien, som är förbluffande likt ett händelseförlopp från en halv månad tillbaka, ur mitt eget liv.

Eric: Okay, now what would Hyde want? Something... stolen.
Donna: Stolen's good. But do you know what's better? ... Stolen and dirty! So what's a good gift for Hyde that's stolen and dirty?
Kelso: Someone elses pig! No.. no wait! I got it, I got it! A street sign! We'll steel it, so it will be stolen. And it's dirty, so it will be dirty.

Ett par plåtpilar fick jag. Men de är inte smutsiga längre. Jag tvättade dem innan jag hängde upp dem på väggarna.



Jag känner att jag har sug efter något knarkigt, men jag känner inte vad. Det kan vara nikotin, socker, koffein eller alkohol. Minst troligt är nikotin, eftersom det tillförs i ett konstant flöde. Det känns inte som socker heller.. Jag får alltså vänta spänt på kaffebryggarens arbete och hoppas på det bästa.

I relationer med människor

Gummi mot asfalt är som att följa en böljande sidensjal, jag mindes knappt hur det var. Särskilt till hypnotiskt jämn industrial är allt som inbäddat i bomull, på kvällen med gatljus-granmörker-gatljus. Det går att utplånas och uppgå i.
Jag blir aldrig så nostalgisk som jag blir när jag kör bil.

Jag är väldigt ovan vid vissa saker som kan uppstå i förhållanden till andra människor, som osämja. Jag förstår delar av det teoretiskt, som att när man är arg samlar man gärna ihop allt möjligt att ta upp när man ändå håller på. Hur man hanterar en sådan sak i praktiken vet jag inte mycket om. Jag lyssnar mest bara på alltihop och ser mig själv växa till ett allt större monster. En bild av mig själv jag snabbt måste komma på ett sätt att handskas med.
Efteråt gäller det att glömma bort att man är ett potentiellt monstrum. Kanske med ett glas vitt vin i en soffa, där man lutar sig tillbaka och stirrar upp mot taket.

Det är värt det förstås, om man har hittat tillbaka till mänskligheten. Jag behöver den trots allt.

Overkligheten

Soma-semester. Somnande, drömmande och vaknande, somnande, drömmande, vaknande om och om igen.
Ett flygplan kraschade jämte mig, och en hinna i min mun läkte fel, så att jag tillslut inte hade någon mun kvar.
I en följande dröm berättade jag om den här drömmen för två drömda personer.

När jag sedan cyklade fram och tillbaka till det som finns kvar av posten, var det fortfarande som i en dröm. Som att promenera i naturen om natten då det känns som om man svävar för att man inte ser marken och inte så mycket annat heller.
Overklighetskänslor är för det mesta obehagliga, men när de är behagliga blir jag euforisk över hur nyskapande jag känner mig bara genom att uppleva mina sinnen.
Jag vet att jag låter knarkig nu, men jag pratar inte om knark. Utan ett tillstånd man hamnar i när man har sömnstörningar.

I mina försök att sova genom tiderna har jag sovit ett halvår på en ullig heltäckningsmatta, med gula hörselproppar eller kanal 8 på låg volym, med taklampor tända och/eller mössa nerdragen över ögonen. Jag har försökt nollställa hjärnan genom att fokusera på starka dofter från rökelser och haft oräkneliga omgångar av olika sorters ordlekar för mig själv.
När jag finner mig själv sömnlös, behöver jag därför inte bli förskräckt i första taget, jag har ju en lång rad beprövade knep att ta till innan skräcken behöver sättas in.
Jag insåg detta, och pustade ut.

I brist på vattentank

Typiskt. Jag och mina sätt att hantera ångest. Särskilt när stress är orsaken råkar det ibland bevittnas av andra, eftersom jag oftare blir stressad när det är människor runtomkring än när jag är ensam.
Hon kom tillbaka in, och jag tänkte att det var bäst att visa mig så att hon inte blev orolig. Jag kravlade mig fram och lade huvudet lite på tröskeln till badrummet, där jag suttit lutad mot väggen med lyset släckt.
Det finns inte så många alternativ i sådana situationer, och definitivt inga normala beteenden att välja bland. Sätter jag mig själv i rörelse blir det destruktiva rörelser, börjar jag prata slutar det med att jag skriker. Botemedlet är att stänga av så många sinnen och så mycket verksamhet som möjligt. Det gör man lättast på ett bekvämt tyst och mörkt ställe. En sån där vattentank för supermeditation vore inte fel att ha.

Jaja, nu är det för mycket komprimerad depression här, jag har varit glad ibland också. Jag har fyllt år, öppnat presenter och ett brev jag skrev till mig själv när jag var 18. Det är det onda med det goda med det söta med det sura.

Ett sött var dagen när jag bara varit borta en kort stund, kom tillbaka in i vardagsrummet och kom på Sune med försöka hinna smygläsa mina böcker.

AC var hos mig då också, om det kan ha någon betydelse för historien.

Raggarbarn

Jag hade ett samtal med två lokala småpojkar genom ventilen till tvättstugan.
- Är du svensk?
- Ja.
- Gillar du Ultima Thule?
(Hjälp, rasistbarn, tänker jag)
- Nej.
- Gillar du Eddie Meduza?
(Aha, det är bara raggarbarn.)
- Nej.
- Vad gillar du då?
- Öööh.... Björk.
- Va?
- Björk, det är en tjej från Island.

De försvinner från fönstret och jag hör att de smyger in och mot mig. "Freeze" skriker en och siktar på mig med en sax.
- Är du lebb?
- Vadå, ser jag ut att vara det?
- Nej, jag bara frågar.
- Känner du någon bög?
- Inte vad jag vet.
- Du är bög, säger den ena killen till den andra.
- Nää!

När vi gått ut och jag är på väg hem ropar de:
- Har du legat naken med någon?
- Vilken fråga, det säger jag inte! skriker jag tillbaka och rundar hörnet till mitt hus.
Jag ser mig om, för att kolla om de följer efter mig.
Det gör de inte.
Utandning.

Moi marsu!

För jag har en finsk mailkompis sedan -99. Jämnårig, sympatisk tjej som samlar på piercingar och husdjur. Alltså ville hon vet mer om mitt nya husdjur, marsvinet Moije. Jag skickade bilder i ett separat mail med titeln "moije".
Men vänta, något slår nu, mig kände jag då... moi är hej på finska. Så jag ändrade titeln till "moi(je)".

Mamma och jag var på storhandling några dagar senare. Jag berättade om denna fantastiska ordlek och hon skrattade artigt.

Jag hittar tyvärr inget bra finskt avskedsord som kan låta som namnet på det andra marsvinet jag kanske köper. Men om det heter marsvin på finska (marsu) kan jag säga "moi marsu" när jag kommer hem, och samtidigt heja på och tilltala båda.

Det kan vara lika bra att tömma ämnet så gott jag kan här på en gång, jag känner att det är risk för tjatighet.

Marsvin:

Den vilda sortens marsvin bor i Sydamerika och äts friskt av den mänskliga befolkningen. De är ena små hjälplösa stackare med flykten som enda räddning, därför bits inte heller tamdjur sägs det. De är mer fokuserade på att vara stirriga, och reagera på hastiga rörelser.
Mitt marsvin bits i alla möjliga situationer och på flera olika sätt, både när han är rädd och energisk på ett glatt, busig sätt.

Marsvin är superhjältar för att:
1) Ibland springer de så snabbt att det ser ut som när Superman i Smallville-serien springer.
2) De ser 10 st fler bilder per sekund än människor, vilket innebär att TV:n för dem visar stillbilder efter varandra.
3) De kan göra helt sjuka hopp rakt upp i luften från stillastående utgångsläge. Som Max Guevara i Dark Angel.. mmm... Jessica Alba..

Antihjälteinformation:
De sysslar också med en sorts idisslande anpassat för enmagsdjur - de äter sitt eget bajs.

Jamen okej, jag förklarar marsvinsämnet avslutat.

Protokollkast

Ha! Sitter här och formulerar protokoll. När jag tittade tillbaka löd slutet av en paragraf:
"vid detta illfälle"
Jag beslöt mig för att illfälle kan vara ett trevligt ord för "illa valt tillfälle".

Inget förhöjer pricksäkerheten mer än stoltheten efter avslutat arbete?
Jag knycklade ihop protokollkladden, kastade den med vänster hand i riktning mot papperskorgen för brännbart avfall.
Tussen landade på bordet, men fortsatte glida och hade tillräcklig fart för att övervinna avståndet som sedan kom mellan bordskanten och papperskorgen.

Ursäkta, jag måste bara lägga in en bild jag tog här från datorstolen:

Tillfällig filatelist

Jag har sorterat frimärken de tre senaste veckorna, om någon undrar. Ganska snart insåg jag att jag behövde lära mig saker om frimärken för att kunna sälja dem. Bibliotekschefen hittade en bok åt mig, som jag demonstrativt suckande började bläddra i.
"Men det är ju så trååkigt!" gnällde jag.

Några dagar senare uppfinner jag filatelistiska segerrop när en 11 år gammal trött fråga besvaras. Magyar posta är Ungerns postservice!
Nya frågor uppstår, som vad i helsike är Shqiperia för land (Albanien visar det sig) och vad ska allt som står på olika sorters kyrilliska betyda.
Detektivarbetet har efterhand visat sig vara en riktig mysrysare.


Några timmar senare:

I somras skulle jag börja med slips. Jag köpte 4 stycken under loppet av en vecka, varav ingen blivit använd. För att kompensera detta misslyckande med något har jag köpt en hatt.

Första dagen jag kom in på biblioteket med hatten, kände jag mig på något vis så skyldig att förklara mig. Så fort jag kommit inom hörhåll erkände jag det för min chef.
- Jag har börjat med hatt!
- Ja, jag ser det.

Jag läser en bok om översättningsarbete nu. Första kapitlet gav mig framtidsvisioner, andra kapitlet gjorde mig nedslagen. Det handlade om det här med research. Man kan behöva hitta människor att intervjua för att sätta sig in i specialområden, och jag känner för det mesta stark motvilja, vid tanken på kontakt med främmande människor.

Ska ändå göra ett test. Idén är att jag väljer en engelsk bok som finns översatt till svenska, översätter en bit, och sedan jämför med den redan gjorda översättningen. Beroende på hur jag tycker att min version är jämfört med den andra, kommer jag sedan förklara experimentet som antingen ett slöseri med tid eller som ett hopp om kompetens.

Inflammerat

Jag har slagit personligt rekord i tandköttsinflammation. Det kanske blir så om man snusar dygnet runt och det alltid finns små sår som väntar på att bli angripna.
Jag hittade en Vicks och blev överlycklig över hur eukalyptus bedövar tandköttet. Om jag snusar Vicks samtidigt som snus försvinner ontet så att jag kan ha koncentration över till annat.

Människor som är beroende av något blir lätt blir desperata, och får idiotiska idéer när något hotar tillförseln av gift. Särskilt om det är någon av min personlighetstyp.

När jag var rökare gjorde jag ritningar ett tag på en fläkt jag ville uppfinna så att man kunde röka inomhus. Hur jag än tänkte blev det en stor och klumpig sak som ändå släppte ut rök åt sidorna. För att få det helt rökfritt borde man ha en slags hjälm, ha hela huvudet omringat av fläkt. Svaret blir då en sån där frisörfönmojäng med sug istället för blås, och vem vill sitta och röka i en sådan?

Djurokakuro

Vårmani

(fick diagnosen bipolär sjukdom 3 år senare)

Beskrivning av vad som hände under våren som var.

För det mesta behöver jag ett större lugn än andra. Färre händelser, mindre kontakt med andra människor och stor plats för mental förberedelse när något väl dyker upp i almanackan. Vid många andra tillfällen har jag tvärtom plötsligt blivit fruktansvärt rastlös och tappat tålamod med hur långsamma människor är. Jag avslutar deras meningar, stoppar dem om de är på väg att överförklara något jag redan förstått och tar själv tag i allt praktiskt som ska göras så att det blir snabbare avslutat. Till en början är jag ovanligt sällskaplig och trevlig att ha att göra med, men otåligheten blir allt större och jag börjar tillslut fräsa åt människor och undvika dem igen för att de inte ska sinka mig. Jag låser in mig någonstans och börjar ägna mig åt olika kreativa saker för att ta till vara på alla geniala idéer jag har. Mina tankar och associationer flyter betydligt friare än vanligt, och det går utför och uppför samtidigt.

Speedandet fick mig tillslut att känna att jag befann mig utanför tiden. Jag började få idéer om olika tidsdimensioner där jag tänkte mig att jag alltid befinner mig antingen snäppet under eller snäppet över den där resten av mänskligheten befinner sig. Jag tyckte att jag kunde se världen sakta in, och höra hur alla röster bara blev långsammare och långsammare. Men klockan gick otroligt fort, och jag hade ofta stora problem med att lista ut om tiden var am eller pm. Vid t ex klockan fyra är det ganska mörkt ute både på eftermiddagen och tidig morgon. Ibland glömde jag även bort vad vädret innebar, för det är på samma sätt småslaskigt både vår och höst.

Förvirringen gjorde mig tillslut väldigt rädd. Jag tittade på klockan, den var 12. Jag tittade på klockan en sekund senare, och den var tre. Hade jag ens gjort något under de tre timmarna? Hade jag inte bara gjort just det: att titta bort, och sedan titta tillbaka?

Minnesfunktioner fanns inte. Jag märkte inte vad som hände runtomkring, eller vad jag gjorde, eftersom jag helt och hållet levde i mina tankar. En oändlig tankekedja, hade fått sällskap av ännu en, och ännu en. Utan pauser, överlappade de varandra i ett konstant informationsflöde. Till att börja med hade jag försökt hänga med, anteckna. Det gick inte längre. Jag satte på TV:n, och spelade ett fåtal filmer av sorten jag sett många gånger, om och om igen, för att få en känsla av hur snabbt eller långsamt tiden i verkligheten gick.

När jag fick en tid på sjukhuset chockerades jag över hur min kontaktperson reagerade på mig. Jag hade mycket ångest, men min upprymdhet var ändå vad som mest syntes utåt. Jag hade förväntat mig att energin skulle smitta av sig, att jag skulle sprida glädje. Men han såg på mig med... skräck.
Jag talade med en läkare också, och ville påstå att jag befann mig i ett maniskt tillstånd, men det fick jag inte. Patienter får inte slänga sig med medicinska termer, det är det bara utbildade personer som får.

Några dagar senare var upprymdheten borta, och bara ångesten kvarstod. Det blev en av de värsta ångestperioder jag någonsin haft. Jag bosatte mig hos mina föräldrar, och blev omhändertagen som ett litet barn.

När den var så gott som över tatuerade jag mig, för att minnas att jag överlevt ännu en gång.

Plugga från dikeskanten

Nej, jag slösar nog med tid när jag läser det här. Lär jag mig något? Om jag lär mig något, är det till nytta? Om det vore till nytta, är det inte ändå intressantare att försöka kommunicera med en fransman när man inte kan språket? Jag kan ju åtminstone studera det på Komvux istället för hemma så att jag får poäng för det.
  
Vill jag lära mig något kan jag väl slänga in mig i en skola och läsa klart gymnasiet, internatvis möjligen. Jag är ju intresserad av det mesta, varför ska det då behöva vara så stor skillnad på frivillig och ofrivillig information.
Tänk om jag bestämde mig för att vara vem som helst och göra det vem som helst gör.

Människor vs Hjärna. Ständig transport vs eremitkräfta.
Att veta vad man ska göra och göra det man inte vill eller göra sånt man vill men inte vad man behöver göra.

Matrisen och Malacandra

Hos föräldrar. Det gick inte så bra med sömnen inatt heller. Katten jag försökte sova jämte upphörde aldrig att spinna, hon spinner i sömnen också.
När jag lyckats somna i en soffa ringer dörrklockan. Det är en tysk man på altanen som önskar köpa fiskekort. Jag minns aldrig hur det går till, vad det är för priser och regler. Försöker förklara att jag inte vet vad jag gör med enstaka tyska ord jag minns.
Efter detta är jag klarvaken, skärrad.

Igår köpte jag mitt första digitala armbandsur för 40 kr på Lidl. Det sades vara vattentätt. Jag var tvungen att prova om det stämde, och det gjorde det inte.

En av nätterna läste jag ut i sista delen i Sprawl-triologin, av William Gibson. Har fortsatt på en annan triologi också, av CS Lewis. Glöm Narnia, "Uflykt från tyst planet" är guld!
Har känt ett starkt behov av att prata om allt jag läst.
Ibland kan mina intressen inte hålla sig kvar i huvudet, trots att jag märker att andra är totalt ointresserade av att höra om dem, eller till och med blir besvärade. Ju tråkigare de ser ut att ha det, desto snabbare pratar jag, för att hinna säga så mycket som möjligt innan de ber mig hålla käften. Jag blir allt mer osammanhängande, vilket blir ännu störigare.

"Matrisen är bebodd av artificiella intelligenser! Det är inte omöjligt att det blir så i framtiden. Långa svajande varelser, det är ju svagare gravitation på Malacandra. Jag undrar om det innebär att de har högre densitet också, molekylerna borde packas tätare. Och aliens som levt så länge att de studerat hela evolutionen på jorden! Jag vill också ha simstim-läsare bakom öronen. Simulated stimulation - man upplever vad andra upplever, på håll! Nervsystemen blir liksom ihopkopplade. Det är inte omöjligt att det blir så i framtiden. Har digitala varelser existentiell ångest? "

När ämnet sedan egentligen är helt uttömt, börjar jag om från början, eller nämner poänglösa smådetaljer, för att kunna fortsätta prata om det.
Detta hände senast när jag, för tillfället, förstod relativitetsteorin. Tyvärr verkar man bara kunna känna att man förstå den korta stunder, innan konceptet blir helt absurt igen.

Hur fick allt detta plats i en liten kökslåda?

Verklig science fiction för olyckliga ateister

Det finns forskare som är anhängare av en teori där det finns fler universum än vårt. Den verkar ha blivit okej att tro på. Anledningen till att teorin uppstått, är att vårt eget universums komplexitet verkar vara en sådan otrolig lyckoträff. Det finns en rad värden som hade omöjliggjort vårt universum, om de bara varit ytterst lite högre eller lägre.

Ämnena i det periodiska systemet bildas i stjärnor. De enklaste atomerna väte och helium omvandlas till andra ämnen allteftersom en stjärna förbrukar sig själv och gradvis imploderar. Stjärnors (inklusive solens) livslängd är avgörande för hur långt in i en evolution en planet med liv ska hinna komma. Det måste vara rätt balans mellan tyngdkraften och universums expansionskraft för att universum ska undgå att dra ihop sig till en ny enda klump innan det hinner utvecklas, men ändå inte expanderas med sådan kraft att planeter och stjärnor inte kan klumpas ihop, och gruppera sig i galaxer och stjärnsystem.

Chansen för att en big bang så småningom skulle kunna resultera i något så invecklat som det universum vi lever i är ytterst liten, om man tänker på alla de sätt något kunde gått fel på. Och om man jämför med tärningar, för det brukar man göra, så ju är chansen att man slår en sexa större ju fler tärningar man får slå med. Likadant tänker antagligen astronomerna. Om flera universum skapades är chansen större att ett universum som vårt ska finnas bland dem.
Men å andra sidan blir alltid en tärnings resultat något av de möjliga alternativen, och om det då bildas en planet som jorden på sexans sidan så kommer förstås mänskligheten där fascineras över vilken tur de hade att det blev just en sexa. Och om det inte blivit en sexa hade ingen börjat undra varför, eftersom ingen som kunde undra hade funnits.

Hursomhelst. Den här teorin om flera universum ska jag läsa om någon gång. Det måste finnas fler argument, sådana som kanske kan övertyga mig, till varför teorin skapats.

Jag brukade inte ha något intressant alls att tro på. Jag tror varken på ett liv efter detta, på någon gud, på själen eller på att de obducerar aliens i Area 51. Bara att allt är vad det ser ut och vara, och sen dör man. Jag brukade också tänka att tid inte är något annat än ett begrepp människan hittat på. Men så råkar visst relativitetsteorin, som är allmänt accepterad bland vetenskapsmän, säga att det här ingentinget Tiden kan manipuleras av fart och tyngdkraft. Att om jag sitter i en rymdfarkost som åker nära ljusets hastighet har jag möjlighet att återvända till jorden några minuter senare och upptäcka att hundra år har gått på jorden sedan jag lämnade den.

Det är svårt att acceptera att detta kan stämma, men jag lyckades tillslut och, det var verkligen en helt ny sorts upplevelse, att kunna överge något jag tyckt varit självklart.

Det är alltså ett tips för olyckliga ateister. Naturvetenskap kan vara lika häftigt som att leta spöken! Läs om Einstein och kvantfysik.
Sånt är väldigt avkopplande att intressera sig för eftersom man får en chans att ta en paus från sin påträngande subjektivitet och till och med från hela mänskligheten.
För ett jämnt humör ska helst psykologi och fysik ta ut varandra känslomässigt.

Läs även:
"Tips på vetenskapliga tankar och teorier som kommer att rubba din världsbild"

Skrämmer slaget ur folk

En äldre kvinna stirrar på mig. Jag fortsätter stoppa apelsiner i påse. Jag tittar upp två gånger, och hon ser likadan ut. Hon står blickstilla, med ögonen uppspärrade och fallen haka. Hon ser rädd ut. Är det verkligen mig hon stirrar på, eller stirrar hon ut i tomma intet utan att vara medveten om att blicken är riktad mot mig? Shit, vad har det här med att göra? Ser jag ut att ha en pistol? Pågår jag kanske en omvandling till vampyr eller varulv?
Jag blir tvungen att gå förbi henne och är rädd att hon ska bli rädd om jag kommer för nära, men ingenting händer. Hon verkar ha återgått till det normala.

I de flesta fall då någon blir rädd för mig är det för att jag är ute på natten och beter mig som om det vore dag för att jag har vänt på dygnet. Det kan jag väl förstå att de antar att jag är någon sorts våldsmänniska då, pga mörkret. Det roliga är att jag är 157 cm lång! Skärpning liksom, jag är inte farligare än en smurf.

Vid halv 3-tiden idag var jag trött som om klockan var runt 8, trots att jag somnade ca 2. Jag hade druckit två koppar kaffe vid 2 olika frukostar som jag båda råkat somna efter. Inte mycket annat hade gjorts för att anpassa sig till tiden på dagen. Jag bar ut lite disk till sin rätta plats på diskbänken när jag såg att någon vinkade till mig genom mitt köksfönster. Det var min mamma. Hon ville gå och fika, men inte själv. Så jag duschade och följde med henne. Jag pratade en massa... jösses. Jag har i regel två modes; sprudel och zombie.

"Jag har lite problem med den här kavajen för att jag ser ut som en affärskvinna i den, och det är jag ju inte. Men så kom jag att tänka på att jag också ser ut lite som en Men in black i den, och det är ju precis vad jag är. Jag ska skaffa alienvapen och sådan där minnesförlust-sticka, du vet? Kommer du ihåg solglasögonen jag hade som Hanna hatade för att hon sa att jag såg ut som en fluga i dem? Jag undrar vad hon skulle säga om de här då! De andra var helt normala i jämförelse. Jag ska se om jag kan utöka det till att kombinera de här glasögonen med min knallgröna keps eller om jag inte vågar gå ut då... Tänk, jag upptäcker ofta att jag är helt grön! Vad är det för sommar idag då! Vad är det som händer? Det är tur att jag har mina gigantiska solglasögon på mig. Jag köpte en dvd med Pilates förresten för några dagar sedan och det var skittråkigt. Det går ju så långsamt. När jag blir rastlös kan jag sätta på musik och hoppa tills jag blir trött, det är ju sånt jag vill göra då och inte meditera. Meditera kan jag göra närsomhelst, det är ett av mina normaltillstånd. Du borde gå in på aftonbladets hemsida, de har ett bra test där som man kan göra för att se vilket parti man står närmast, och så får man se det i staplar sen hur många procent man är för varje."

Dessutom ringde jag henne senare på dagen, för att vräka ur mig allt möjligt jag var upprörd över, sånt jag börjar tänka på när försöker sova mest och som sedan är kvar i huvudet. Det handlade mest om hatbrott, och sådana alldagliga fördomar människor knappt är medvetna om att de har ens för att de bara är vana vid att det är så människor tänker.
Som tur är har jag läst ut boken om Ecce Homo-utställningen nu. Jag minns när det var debatter om den, men det är verkligen väldigt maffig homofobi när man samlar ihop det i en bok sådär, mordhot hit och dit.

Knarkiga pupiller

I påskas, runtikring, satt mamma, jag och Hanna vid köksbordet, och diskuterade ögonfärger.

M: Dina ögon ser ju gröna ut nu.. Men det är väl för att du har en grön tröja.
H: Näääee! Mina ögon är gröna!
M&Jag: Va!!?
Vi går närmare och stirrar in.
M: De är ju gröna.. gröngrå!
H: Ja, herregud, vet ni ingenting om mig eller?
M: Titta på mina, de är grönbruna. Men dina ögon är väl blå?
Jag: Ja.
M: Vad är det för knarkpupiller du har! Dina pupiller är ju dubbelt så stora som Hannas!
Jag: Får man inte mindre pupiller av knark?
M: Nej?
Jag: Typiskt!
M: Jag ser ju inte vad det är för färg, dina pupiller är i vägen!

Hon tycker det är lite otäckt med de ångestdämpande vid-behov-mediciner jag har. No need. Jag reagerar starkt på det mesta, och behöver därför inte de verkligt otäcka grejerna. Ändå kan effekterna se lite... inte bra ut. Som att jag går snett, börjar tappa saker, har svårt att hänga med i samtal, har stora pupiller.

Disney channel brukar vara på som soundtrack där hemma. Min syster, också ganska sömnstörd, ligger i vardagsrummet och sover eller är på väg att somna.
Who’s got the sweetest disposition?
One guess, that’s who?
Who’d never, ever start an argument?
Who never shows a bit of temperament?
Who's never wrong but always right?
Who'd never dream of starting a fight?
Who get stuck with all the bad luck?
No one but Donald Duck!
Jag sitter i en soffa i rummet bredvid och läser Illustrerad vetenskap, med stora blå hörselkåpor på mig.

Historien som utspelar sig i en klockaffär och inte leder någon vart

20 minuter innan Försäkringskassan stängde bestämde jag mig för att cykla dit istället för att fortsätta sova bort dagen. Jag var också i en klockaffär för att byta batteri, men mannen i affären hade mer att invända.
- Det där plastarmbandet har spruckit, det ser du va? Och det är något över urtavlan här?
- Ja, jag tror det är aceton jag spillt där.
- Ja, då går det nog inte få bort serdu.
Han gick och försökte ta bort det med specialvätska, det gick inte så det var antagligen en sönderfrätning snarare än en fläck. Han tyckte då såklart, klockhandlare som han är, att jag behövde en ny klocka. Gärna en över 1000krs-sträcket.

Ojoj, nu börjar det gå överstyr det här, tänkte jag. Men när han berättade om olika specialfunktioner sade jag automatiskt "ojoj!". Vilket var vad jag tänkte över att jag stod där och hade råkat bli intrasslad i försäljarstrategier.

Jag var inte social idag, för jag har hållit mig för mig själv ett tag.
Försäljaren verkade irriterad, han nästan ropade vissa ord. Jag undrade om han var frustrerad över hur outbildad jag är, klockmässigt, eller om han bara ville få mig att vakna upp ur min zombietillståndet.

Först började han förstås prata om mode och vad tjejerna gillar nu. Det var ganska stora klockor i vitt, rött och rosa med hjärtan och glitter. "Strass, strass, strass ska det va nu!" sa han uppspelt.
- Jag gillar inte glitter, sa jag.
Då vände han och tänkte kanske ca: "okej, hon är den mer sportiga typen av tjej". Han gav mig den klocka jag blev mest förtjust i. En svart och grå-randig med sådana slags standardfuktioner jag aldrig haft, jag har bara haft analoga klockor. Jag tillät mig dagdrömma lite om vilka alla möjliga knappar jag kunde ha runt handleden att trycka på. När jag verkade positiv till den drog han till med äventyrarklocka nr 1 med barometer och kompass. "Ojoj!" sa jag.

Sen kom vi på något sätt tillbaka till glittret, eftersom jag inte verkade övertygad, och det var ju trots allt vad tjejer i min ålder föredrog. När jag än en gång visade missnöje tog han supergissningen att jag kanske ville ha äkta diamanter och inte krimskrams.

Helst av allt vill jag att min gamla barnsliga djungelklocka ska återuppstå. Hellre än att jag t ex får en diamantklocka gratis, för det skulle bli ett så stort ansvar att tänka ut hur och var man säljer något sånt på ett bra sätt... Varför känner jag mig förolämpad?

*I alla möjliga situationer i livet kan man tänka att människor i kuber har det värre. (Cube I, Cube II, Cube zero). Befinner man sig i ett tillstånd av psykisk eller fysisk tortyr kanske det inte stämmer, förstås.

Svammel - Näsblod

Mitt näsblod är stressrelaterat. Jag började känna av det precis efter att dörrklockan ringt när jag var mitt inne i sorteringen av en pärm medan jag lagade mat och lyssnade på jazz, som i sig kan vara en väldigt oroande slags musik. Fladdrig, obekymrat utan reglemente! När jag försökte få sån fin ordning i pärmarna, medan vattnet hade stått och kokat på mig ett tag och schäfern började skälla i sin iver att få överfalla mig som hälsningsfras.

Det var AC som kom. Jag sa att jag har visst redan magsår, fast i näsan. (jag vet att magsår inte beror på stress utan på ett virus/en bakterie men det associeras ändå fortfarande med stress)
Tidigare på dagen pratade jag om att det kunde vara bra att råka få det så att man har det som ursäkt. "Jag är sjukskriven - blödande magsår". Det är smidigt, då håller sig omvärlden borta med sina krav. Men så berättade AC att man kan spy ut en hel del blod, att det kan gå riktigt illa. Då ville jag inte vara med mer. Men jag måste distressa det här faktumet att jag har Näsblod pga Stress!

Det går alltså skapa sig stress en dag ensam i sin lägenhet. Vad finns det att oroa sig för då? tänker andra. Det är knappast så att jag väntar på elektriska stolen och försöker undvika den som i Prison break. Jag följer Prison break, sånt är tänkt som avkoppling. Se på filmer och sippa kaffe och ha semesterbra.

Jag är intresserad av fängelsemiljöer för att jag trodde det var min framtid när jag var yngre. Tänk gymnasievalstider, och en tjej som säger att hon vet att hon kommer att hoppa av, inte orkar med sånt där. Hon frågar vad som händer om hon inte kan komma in i arbetslivet och försörja sig själv sen? Det är ingen som vill svara på sånt, de undrar bara "vad är det för dumheter!?" Och trycker gymnasievalpapprena längre upp i näsan.
Alltså förberedde jag mig mentalt på en framtid då jag var kriminell till yrket, och blev intresserad av fängelsemiljöer i förebyggande syfte. Därför ser jag Prison break nu, för att jag inte kommit över det. Eller för att det är en bra serie.

Vi var ute i Vetlanda kl 21 och spionerade runt hörn, tittade in i stängda affärer, morrade på en katt som retades och smög efter. Inte jag! Men jag kan verka hundartad när jag kommer in i det ordentligt. Jag rusade runt på alla fyra och försökte ta min gigantiska studsboll ifrån henne. AC ojade sig över möbler och annat som förflyttades när vi jagade varandra genom min lägenhet.
Att skaffa hund är en utmärkt motionsmöjlighet. Man kan skratta som en galning åt hur söt en hund är när den försöker gräva sig in under en soffa för att en boll rullat in därunder, och hur den sen står på ens rygg för att vara med och så nära som möjligt och se när man själv tar ut den med mänskliga metoder.
Skratt är Bra.

Hur man samtalar med läkare

- Jo, jag är ju lite manisk ibland.

- Det står inget i din journal om att du skulle vara manodepressiv.

- Nej, okej då ... Jo, ibland blir jag liksom väldigt uppe i varv då jag inte kan sova och glömmer bort att äta. Det händer oftast om jag fastnar i ett kreativt arbete av något slag. Min hjärna arbetar snabbare och snabbare och jag själv arbetar snabbare tills det känns som om jag tänker flera tankar samtidigt. Tillslut är jag väldigt stressad och vill bara lyckas stänga av huvudet.

- Ja, det låter ju lite maniskt. Vad gör du då då, när du blir sådär stressad?

- Jag tvingar mig själv att ligga stilla och bara försöka sova så mycket som möjligt. Lägger mig i min soffa och bor nästan där i någon månad. Läser, lyssnar på lugnande musik och skriver. Gråter ganska mycket och försöker bara hålla mig lugn.

- Och hur upplever du att du är just nu?

- Nu är jag där då jag har massa tankar i huvudet samtidigt och inte kan slappna av. Jag börjar bli rädd för att jag ska tappa kontrollen så mycket att jag blir psykotisk.

- Psykotisk.. jaha, har du läst om det på internet eller?

- ..... Nej, jag läser böcker, jag jobbar till och med på bibliotek.

- Jaså!
(Och här fnös hon.)

- Jag menar att jag är rädd för att tappa greppet om verkligheten.

- Ja, vem som helst kan ju bli psykotisk.

Det lät ju som om hon höll med om att de begrepp jag använde var rätt, så vad fan? Det där draget, som hon verkligen inte var ensam om bland alla läkare jag träffat, kommer jag aldrig förstå mig på. Att det bara är läkaren som får ha pluggat psykologi.

Jag fick Lergigan utskrivet och fnissade nästan till eftersom jag redan använder det. Jag har fått det langat till mig i runt ett halvår. (I all välmening utan att någon tjänar pengar på det. Lergigan är ett av de två lugnande medel jag känner till som inte är narkotikaklassade.)

Beskrivning av tillståndet Deppmani

Det finns en historia bakom cirkeln på den här bilden som lyder ca att jag kom hem från min praktikplats på bibliotek, och var lite väl på alerten. Det är ett tillstånd jag brukade kalla deppmani.

Man beskriver det bäst som att hjärnan är deprimerad, men kroppen manisk. Och man hamnar i det genom att först vara deppig - ett tillstånd som man utmanar genom att ändå inte vara inaktiv. För att orka med det man ska göra, bygger man då upp en aggressiv energi. Den blir alltmer okontrollerbar, och ger adrenalinkickar som får det att kännas som om man ändå är lycklig mitt i alltihop. Det känns som om man nyss köpt en drömbild, eller gått in på Liseberg och verkligen uppnått karusellhumöret. Samtidigt önskar man att man bara kunde slappna av, gå och lägga sig, gråta och somna: Deppmani.

Jag kunde inte göra det jag ville (ta det lugnt) utan var tvungen att irra runt. Jag började riva ut massa saker på golvet för att försöka få ut alltihop den kreativa vägen. Jag delade en studsboll på mitten med kökskniv, skrev "nu ska vi inte bli hysteriska" på skrivmaskin. Klistrade pappersbiten mot studsbollen, och sen studsbollen mot en kylskåpsmagnet.

Under tiden försökte jag få ner min puls med normal andning för att inte få näsblod. Har haft det 2 gånger de senaste par veckorna, när jag varit i liknande tillstånd. Började tänka på ett avsnitt av Six feet under, där en kvinna förblöder genom en nyopererad näsa. Jag skrattade åt hur dumt det vore om jag dog på det sättet då, och den ena förklaringen till min död ("hysteri") fanns att urskilja i en kylskåpsmagnet. Man ser inte ens vad det står direkt pga den konkava effekten studsbollen ger texten. Och vem lägger märke till alla smådetaljer i min väldigt pryliga lägenhet?

Limmet var limpistolslim.
Kylskåpsmagneten brukade sitta på en ellosreklam i gips.
Det är ett tips. Att man knackar bort fula saker från intressanta magneter och klistrar på något man tycker mer om.

~~~Det var allt idag från Äntligen hemma ~~~

Energifyllda nätter

Vissa nätter tänker jag att jag ska ut och resa. Vid midnatt vill jag till Göteborg, runt tretiden till Portugal. Min pappa ska dit med jobbet och jag tänker att jag kanske har råd att betala flygbiljetter själv. Har man otur blir jag så uppspelt att jag ringer mitt i natten, utan att ha insett vad klockan är.

Jobb vill jag också ha. Jag var så positiv en av nätterna att jag till och med funderade på att bli personlig assistent, vilket är den typ av sociala arbeten jag är minst lämpad för. Men när jag inte hittade något att skriva en ansökan till anmälde jag mig som potentiell blodgivare.

I torsdags var jag på sjukhuset för att kolla upp om mitt blod är godkänt. Sköterskan sa att jag såg ut att vara på gränsen till för liten för att bli av med 4,5 dl, men mätningar visade att jag skulle klara mig.
Fick ett formulär med frågor om sjukdomar, mediciner och smittrisker jag utsatt mig för. En hel del sexuellt som det vore pinsamt om man frågade om, vilket jag därför gjorde.

Jag klarade mig förbi allt utan medicineringen. Hon gick och kollade upp Seroxat för att se om den var godkänd, och det var den inte. Jag tänkte att det är väl inte så farligt om någon som ligger på sjukhus och kanske varit nära att dö får lite antidepressivt i sig, men det kan ju alltid köra ihop sig med andra kemikalier. Dessutom ansågs det mindre bra att halten av medicinen i min egen kropp plötsligt skulle minska.

Det mynnade alltså ut i ingenting, alltihop. Kanske skulle jag skriva under på att man får återanvända mig när jag är död, men jag är rädd att jag skulle börja tänka för mycket på döden då och bli rädd. Dessutom kanske jag ångrar mig precis innan jag dör, och skriker "Neeej!", det sista jag gör.
Trots att jag verkligen inte tror på ett liv efter döden, har jag underliga idéer om att jag t.ex. hellre blir uppeldad än begravd, eftersom jag skulle få klaustrofobi. Vad är det om?