Pages

Tuesday, March 28, 2006

Hur man samtalar med läkare

- Jo, jag är ju lite manisk ibland.

- Det står inget i din journal om att du skulle vara manodepressiv.

- Nej, okej då ... Jo, ibland blir jag liksom väldigt uppe i varv då jag inte kan sova och glömmer bort att äta. Det händer oftast om jag fastnar i ett kreativt arbete av något slag. Min hjärna arbetar snabbare och snabbare och jag själv arbetar snabbare tills det känns som om jag tänker flera tankar samtidigt. Tillslut är jag väldigt stressad och vill bara lyckas stänga av huvudet.

- Ja, det låter ju lite maniskt. Vad gör du då då, när du blir sådär stressad?

- Jag tvingar mig själv att ligga stilla och bara försöka sova så mycket som möjligt. Lägger mig i min soffa och bor nästan där i någon månad. Läser, lyssnar på lugnande musik och skriver. Gråter ganska mycket och försöker bara hålla mig lugn.

- Och hur upplever du att du är just nu?

- Nu är jag där då jag har massa tankar i huvudet samtidigt och inte kan slappna av. Jag börjar bli rädd för att jag ska tappa kontrollen så mycket att jag blir psykotisk.

- Psykotisk.. jaha, har du läst om det på internet eller?

- ..... Nej, jag läser böcker, jag jobbar till och med på bibliotek.

- Jaså!
(Och här fnös hon.)

- Jag menar att jag är rädd för att tappa greppet om verkligheten.

- Ja, vem som helst kan ju bli psykotisk.

Det lät ju som om hon höll med om att de begrepp jag använde var rätt, så vad fan? Det där draget, som hon verkligen inte var ensam om bland alla läkare jag träffat, kommer jag aldrig förstå mig på. Att det bara är läkaren som får ha pluggat psykologi.

Jag fick Lergigan utskrivet och fnissade nästan till eftersom jag redan använder det. Jag har fått det langat till mig i runt ett halvår. (I all välmening utan att någon tjänar pengar på det. Lergigan är ett av de två lugnande medel jag känner till som inte är narkotikaklassade.)

Saturday, March 18, 2006

Beskrivning av tillståndet Deppmani

Det finns en historia bakom cirkeln på den här bilden som lyder ca att jag kom hem från min praktikplats på bibliotek, och var lite väl på alerten. Det är ett tillstånd jag brukade kalla deppmani.

Man beskriver det bäst som att hjärnan är deprimerad, men kroppen manisk. Och man hamnar i det genom att först vara deppig - ett tillstånd som man utmanar genom att ändå inte vara inaktiv. För att orka med det man ska göra, bygger man då upp en aggressiv energi. Den blir alltmer okontrollerbar, och ger adrenalinkickar som får det att kännas som om man ändå är lycklig mitt i alltihop. Det känns som om man nyss köpt en drömbild, eller gått in på Liseberg och verkligen uppnått karusellhumöret. Samtidigt önskar man att man bara kunde slappna av, gå och lägga sig, gråta och somna: Deppmani.

Jag kunde inte göra det jag ville (ta det lugnt) utan var tvungen att irra runt. Jag började riva ut massa saker på golvet för att försöka få ut alltihop den kreativa vägen. Jag delade en studsboll på mitten med kökskniv, skrev "nu ska vi inte bli hysteriska" på skrivmaskin. Klistrade pappersbiten mot studsbollen, och sen studsbollen mot en kylskåpsmagnet.

Under tiden försökte jag få ner min puls med normal andning för att inte få näsblod. Har haft det 2 gånger de senaste par veckorna, när jag varit i liknande tillstånd. Började tänka på ett avsnitt av Six feet under, där en kvinna förblöder genom en nyopererad näsa. Jag skrattade åt hur dumt det vore om jag dog på det sättet då, och den ena förklaringen till min död ("hysteri") fanns att urskilja i en kylskåpsmagnet. Man ser inte ens vad det står direkt pga den konkava effekten studsbollen ger texten. Och vem lägger märke till alla smådetaljer i min väldigt pryliga lägenhet?

Limmet var limpistolslim.
Kylskåpsmagneten brukade sitta på en ellosreklam i gips.
Det är ett tips. Att man knackar bort fula saker från intressanta magneter och klistrar på något man tycker mer om.

~~~Det var allt idag från Äntligen hemma ~~~