Pages

Monday, December 25, 2006

Quake-jul

Jag vet inte vad det är för kontaktproblem jag och min syster har ibland, hon vet inte heller. Kanske är det så när vi sammandrabbar att vi drar på allt vi har med det surrealistiska draget i personligheten som vi har gemensamt. Att jag är en sån som behöver säga va ofta förenklar ingenting. Värst är det alltid när jag ska prata med människor i telefon, träffar man dem i verkligheten kan man läsa lite på läpparna när man märker att hörselcentrum börjar släpa efter.
AC räddade mig från min akuta vrålhunger en dag och tog med mig till en pizzeria. När jag var i beställartagen och redan sagt "va" en gång ställde jag mig och stirrade lite underligt i luften, i väntan på att min hjärna skulle bearbeta informationen så att jag slapp säga va en gång till.
Min blick var såpass ångestfylld att det fick AC att reagera med att tro att jag höll på att få en panikattack.
- Nej, vad-är-det-nu!? Mår du inte bra!!
Eftersom pizzabagaren stod bredvid kunde jag ju inte svara att jag bara funderade på vad han kunde tänkas ha sagt. Jag fortsatte alltså stirra och istället undra vad jag skulle svara medan AC kröp ur skinnet. Efter ett tag insåg jag att pizzabagaren sagt: "En vegetarisk barnpizza?"
Oftast hör jag alltså vad någon har sagt, bara att det tar tid för informationen att gå från öronen till hjärnan.

Men nu var det ju det här med julen och alltihop. Jag sögs fast i Quake på kvällen-natten den 23-24:e, räddade mänskligheten och åkte sedan hem till mina föräldrar och lade mig för att vakna upp till en dag utan utrymme för powernaps.

Min pappa jobbar på SAPA, det är det många häromkring som gör. Han hade beställt en styck termometerpistol till jobbet men fick två, och han bestämde sig för att behålla båda eftersom chansen att kunna låna hem en då ökade. Man siktar alltså med laserstråle på valt objekt och läser av temperaturen på en display. Pappa: Din arm är ju en grad varmare än min och alla andras! Mamma: Det kanske är för att jag springer runt så mycket, ni står ju stilla.

Jag hade lagt märkte till det speedade i min mors andning och tal vid den gemensamma julfrukosten, och bestämde mig för att försöka bota det lite genom att assistera. Vi sprang, sprang i cirklar i köket. Jag försökte lugna mig med öl men fick mest bara allergiska flammigheter i ansiktet. Framåt eftermiddagen försökte jag somna sittandes i en fåtölj till det ojämna sorlet av mina släktingars röster, hopplöst. Det bästa var de två cavalier king charles spanielsarna, och tomtedräkten som gick att blåsa upp med akutsnöre som om det vore en gummilivbåt.
Nu är det jag och min moi igen. Det där är en bild som en nördvän gjorde. Det är Moije som gameboy-spelfigur. - Ser Moije ut såhär? frågade han på msn och länkade till bilden. - Ja! skrek jag, fast i text. Vad är det för sorts bildminne killen har egentligen?

Wednesday, December 13, 2006

Smakcirkeln

"Erozja" - Jacek Yerka

Varit på bibliotek i egenskap av Någonting (inte praktikant och inte anställd), och jag har något intressant (?) att säga om böcker.
Texten på ryggarna av böcker tryckta i Sverige är vridna så att man får luta huvudet åt höger, men med böcker från Tyskland är det tvärtom. Och ska man leta i en bokhylla med franska böcker får man nicka med huvudet fram och tillbaka, för de har tydligen inte bestämt någon standard där.
Hur kan ett sånt ickesystem överleva i effektivitetens tidsålder?

När jag kom utanför gymnasiets dörrar spottade jag som vanligt ut snusen jag haft liggandes, långt borta hos visdomständerna, i närmsta papperskorg. Upplevde något oväntat: en stark förnimmelse av jordgubbskräm lade sig i munnen, trots att det var månader sedan jag senast åt jordgubbskräm.

Jag började tänka på de synexperiment som finns där man stirrar på en bild länge, och sen stirrar på en vit yta och där samma bild uppkommer, men i färger som är motsatserna till originalets.
Kan samma sak ske med smaker? Snus och jordgubbskräm är ganska motsatta av sig.

För att undersöka saken vidare har jag gjort en smakcirkel.

Vad kan man då komma fram till genom att titta på den här bilden? Jo. Jordgubbskräm är högst upp och snus är åtminstone nästan längst ner. Om man jämför med grönmögelost tycker jag ändå att snus är mer salt, och osten mer besk. Därför anser jag att min teori är fullkomligt korrekt och världsomvälvande. Teorin om att man på något sätt kan uppleva motsatssmaker, efter att ha sugit på något (exempel vis en snus) under en längre tid.

Nej, nu får jag sluta tänka vidare på allting som går att associera till något annat, så att jag kan koncentrera mig på att titta på That 70's show.
Jag måste bara citera något ur serien, som är förbluffande likt ett händelseförlopp från en halv månad tillbaka, ur mitt eget liv.

Eric: Okay, now what would Hyde want? Something... stolen.
Donna: Stolen's good. But do you know what's better? ... Stolen and dirty! So what's a good gift for Hyde that's stolen and dirty?
Kelso: Someone elses pig! No.. no wait! I got it, I got it! A street sign! We'll steel it, so it will be stolen. And it's dirty, so it will be dirty.

Ett par plåtpilar fick jag. Men de är inte smutsiga längre. Jag tvättade dem innan jag hängde upp dem på väggarna.



Jag känner att jag har sug efter något knarkigt, men jag känner inte vad. Det kan vara nikotin, socker, koffein eller alkohol. Minst troligt är nikotin, eftersom det tillförs i ett konstant flöde. Det känns inte som socker heller.. Jag får alltså vänta spänt på kaffebryggarens arbete och hoppas på det bästa.

Sunday, December 10, 2006

I relationer med människor

Gummi mot asfalt är som att följa en böljande sidensjal, jag mindes knappt hur det var. Särskilt till hypnotiskt jämn industrial är allt som inbäddat i bomull, på kvällen med gatljus-granmörker-gatljus. Det går att utplånas och uppgå i.
Jag blir aldrig så nostalgisk som jag blir när jag kör bil.

Jag är väldigt ovan vid vissa saker som kan uppstå i förhållanden till andra människor, som osämja. Jag förstår delar av det teoretiskt, som att när man är arg samlar man gärna ihop allt möjligt att ta upp när man ändå håller på. Hur man hanterar en sådan sak i praktiken vet jag inte mycket om. Jag lyssnar mest bara på alltihop och ser mig själv växa till ett allt större monster. En bild av mig själv jag snabbt måste komma på ett sätt att handskas med.
Efteråt gäller det att glömma bort att man är ett potentiellt monstrum. Kanske med ett glas vitt vin i en soffa, där man lutar sig tillbaka och stirrar upp mot taket.

Det är värt det förstås, om man har hittat tillbaka till mänskligheten. Jag behöver den trots allt.