Mamma sms:ade och frågade om jag ville med och handla mat. Jag svarade "nej tack, jag ska snart till Göteborg". Det var en ovanlig slags replik för mig, jag kände mig stolt.
Stationer och tågbyten kändes väldigt bekant, men på ett diffust sätt. Som något ur en återkommande dröm. Jag var inte rädd, men jag var storögd. När vi klev av på kvällen vred jag huvudet åt alla håll som gick och hade ingen del av hjärnan ledig till att svara på saker Martin sa.
Wooosch, så här kan det se ut i andra delar av världen! Ett ansikte här, en skylt där, en spårvagn som plötsligt dyker upp, en byggarbetsställning att inte gå in i, sällskap av människor som klyvs på olika sätt när de går genom varandra.
Den första natten var vild, jag kräktes bland annat (eller "jag kräktes bland andra"). Kvällen därefter var vi på en middagsbjudning bland socionomer och småbarnsföräldrar. I slutändan jämnar det sig kanske ut sig till en helt vanlig helg, sa jag.
Lördag morgon vaknade jag av att Martin drog ett akustiskt ackord på knä bredvid min plats i en bäddsoffa. Han började på en vacker ballad, men ville inte låta sin röst höras utan reverb-effekter. Vår värd tryckte istället igång en mekanisk elefant som höjde snabeln och gav ifrån sig melankoliska tut.
Till frukosten berättade han att krokodiljägaren är död. Att han tillslut förlorat en match mot en stingrocka.
Värden: Det är ju synd när någon dör, men det är inte schysst att stressa upp djur som han gjorde.
I: Jag blev också stressad av honom.
M: Ja, han stressade upp många slags djur.
Värden: Efter att han blivit dödad började man hitta massa döda rockor längs med stränderna. Hans fans försökte hämnas på det viset.
