Thursday, December 31, 2009
Thursday, December 17, 2009
Poesi av funktionsknappar
......................
Enter exit
Escape
Insert Alt Home
..................
Wednesday, November 25, 2009
Saturday, October 17, 2009
Friday, October 16, 2009
Thursday, October 15, 2009
Inlåst och helig
Jag kan gå i de här korridorerna och ställa frågor hela dagarna tills jag får en sammanhängande bild. Av er, av dig.
Du är så lik någon jag redan har knullat, så vi kan väl åtminstone hålla om varandra tills jag vet var jag har huvudet?
Det finns inte så mycket på de vita väggarna som hjälper mig att tänka ut vad som borde hända härnäst.
Jag är kåt, helig, allvetande, desperat, skimrande.
Släpp ut oss! Världen behöver mig och jag behöver världen, hela världen. Att vara överallt hos alla i en mental orgie av kunskap och gudomligt ljus. Jag frälstes för att sprida ljuset bland er, tända liv i de döende och utrota det onda för alltid. Det är jag, jag är den!
Du är så lik någon jag redan har knullat, så vi kan väl åtminstone hålla om varandra tills jag vet var jag har huvudet?
Det finns inte så mycket på de vita väggarna som hjälper mig att tänka ut vad som borde hända härnäst.
Jag är kåt, helig, allvetande, desperat, skimrande.
Släpp ut oss! Världen behöver mig och jag behöver världen, hela världen. Att vara överallt hos alla i en mental orgie av kunskap och gudomligt ljus. Jag frälstes för att sprida ljuset bland er, tända liv i de döende och utrota det onda för alltid. Det är jag, jag är den!
Tuesday, October 13, 2009
Mumindalen, den psykofarmatiska versionen
Mörkret sänker sig över dalen, inte en moijsa är vaken. Ångestonkan har kurat ihop sig under vardagsrumsmattan och i skåpet i hallen ligger den lilla foben Agorattan och väntar på morgonen då hon planerar att skrämmas genom att hoppa ut ur skåpet när ingen väntar sig det. Hon och författaren ska ut på en läkande promenad i höstsolen som doktorn har ordinerat. Besök hos tekaporna.
Sunday, September 6, 2009
Tuesday, September 1, 2009
A-Ö dikt
Av bipolär cykloid depression
Erfar förtvinad godhet
Händerna i jorden, kalla lämnar
miltals nätter
Ovan polerna, queen remorse
samlar tider utan vilja
x-tid, yta, zoner åt ärftliga
ödemarker
Tuesday, July 28, 2009
Minus fem
Framför mig ser jag en bild av evolutionen. Hur den går från en amöba i vattnet, till djur som krälar sig fram, till apor som kan bete sig som människor om de vill bara att hjärnan inte hänger med som den ska, till människan, till en av egna substanser hög människa som känner sig som en gud, och sedan samma väg tillbaka.
Jag är ett kräldjur just nu, (ja, jag kryper fram på riktigt emellanåt). Lämnar slemspår.
Vad gjorde jag för fel?
Jag sov inte så mycket, och åt inte så mycket. Var för upptagen med otroligt intressant tankearbete - studerande av hjärnans anatomi. Intelligensen blommade, jag kände en stark lycka i bröstet, jag antecknade idéer på lappar överallt som jag tappade eller lappade ihop på större lappar. Kunde inte sova om jag inte höll i min diktafon, kunde sedan inte sova trots diktafonen.
Mitt huvud var en karneval, jubel och fyverkerier. Tog en zopiklon och somnade tillslut på golvet. Låg långt in på nästa dag kvar på golvet, väldigt utmattad, utrullad som en matta... på golvet.
Någonstans där då jag kände att jag var smartast lärde jag mig att lösa en Rubiks kub. Efter sömnen ägnade jag några dagar nästan enbart åt att öva och pränta in i minnet hur man gör.
När jag så bestämde mig för att det fick vara nog blev det tomt. Efter kuben intet. Jag hade kommit ur fas med allt jag höll på med och nu hade jag inga idéer, ingen inspiration alls. Tittade bland mina lappar och lyckades stressa upp mig rejält över alla anteckningar jag gjort. Ägnade en halv dag åt avslappningsövningar med klassisk musik och rökelser, sedan DIY-KBT med listor över oroliga tankar och förslag till positiva versioner av dem.
Känslan sitter tyvärr kvar.
Vid ett tillfälle var jag så hungrig att jag var rädd att jag skulle börja hallucinera, det har ju hänt tidigare. "Men om jag hallucinerar är det ju bara en ofarlig hallucination" tänkte jag, med ett påföljande alkoholfritt fylleskratt.
Huvudet kändes väldigt spänt, som migrän utan huvudvärk. Hungern var galen och den kunde ha gjort en egen skapelse, ett Frankensteins monster av mina suddiga sinnesintryck. Känslan av att vara nära att bli galen har jag haft tidigare. Hur nära att verkligen bli galen man är när man känner så vore ju intressant att veta.
En gång, sedan jag uppfann min ångest/mani-skala på -5 till +5 för att förenkla kommunikationen om min mentala status har jag befunnit mig på -5.
Min ångest var så stark, och jag kunde så pass lite befinna mig i det att jag trodde min kropp skulle kunna upplösas. För att motverka denna olustiga känsla tog jag på mig orimligt mycket kläder. Jag kunde omöjligt se normal ut, bete mig normalt, och jag hade på den tiden en väldigt hög spärr för att säga till någon att jag mår för jävligt och vill ha hjälp. Dels för att man inte vet vilken hjälp det skulle kunna vara, ingen kan egentligen hjälpa. Nu har jag väl insett att man däremot kan skapa en sorts trygghetszon genom att omge sig med människor som bryr sig om en.
Jag tyckte alltså att jag inte kunde be om hjälp, och ville inte ha människor runtomkring mig när det inte gick att dölja hur jag mådde. Så jag stal mina föräldrars ena bil och befann mig när det blivit mörkt parkerad på en liten skogsväg 1,5 timmar därifrån. Eftersom min kropp ännu inte upplösts ändrade min flyktinstinkt perspektiv, och jag blev rädd att världen plötsligt skulle skiftas och bli en annan. En psykotisk värld. Jag stirrade på himlen och var beredd på att den skulle krackelera som ett ägg och liksom skalas av. Bakom skulle något vackrare finnas, som gjorde att jag äntligen skulle kunna slappna av och inte vara rädd längre. Det skulle vara en skyddsmekanism, att hallucinera något som är lugnande för att hjärnan inte klarar av mer ångest. Så tänkte jag.
Tillslut ringde jag i alla fall hem, och lyckades också störtgråtande och hyperventilerade köra hem med mamma i örat.
En helvetisk tid följde. Jag låg vid ett tillfälle i en soffa över båda mina föräldrars knän och kunde inte låta bli att säga att jag ville dö. Jag ångrade mig några sekunder senare, men det hade inte gått att hejda. Mamma såg lugn ut, som om hon varit förberedd. Pappa såg ut att vara på väg att kräkas.
Det var vår, jävla vårar! När det var över impulstatuerade jag in en symbol på underarmen till minne av att jag överlevt den gången också.
Jag mår på inga sätt sjukt dåligt nu. Det här är bara en minus tvåa, och det är.. vet inte riktigt vilket mått jag ska använda, men i alla fall väldigt väldigt långt härifrån till minus fem.
Jag ville skriva "en livstid". Om man är ett barn vanligtvis (normal-naiv) så är man ett orakel med dödsångest vid minus fem.
Att tänka att man är naiv om man mår bra är alldeles för typiskt.
Har förresten kommit på vad läkaren antagligen kallade ett gång underliga krampanfall jag hade en period. "Psykogena" kramper. Man kan läsa om det i samband med epilepsi ibland, det är så jag har hittat det. Som det låter är de här slags kramperna psykosomatiska, men för den skull inte påverkbara med viljan. Hänger ofta ihop med posttraumatiskt stressyndrom. Min läkare sa också att hon trodde att många av mina krampanfall berodde på ojämna nivåer syre och koldioxid (hyperventilation). Intressant!
Jag är ett kräldjur just nu, (ja, jag kryper fram på riktigt emellanåt). Lämnar slemspår.
Vad gjorde jag för fel?
Jag sov inte så mycket, och åt inte så mycket. Var för upptagen med otroligt intressant tankearbete - studerande av hjärnans anatomi. Intelligensen blommade, jag kände en stark lycka i bröstet, jag antecknade idéer på lappar överallt som jag tappade eller lappade ihop på större lappar. Kunde inte sova om jag inte höll i min diktafon, kunde sedan inte sova trots diktafonen.
Mitt huvud var en karneval, jubel och fyverkerier. Tog en zopiklon och somnade tillslut på golvet. Låg långt in på nästa dag kvar på golvet, väldigt utmattad, utrullad som en matta... på golvet.
Barbara Suckfüll, mentalpatient
Någonstans där då jag kände att jag var smartast lärde jag mig att lösa en Rubiks kub. Efter sömnen ägnade jag några dagar nästan enbart åt att öva och pränta in i minnet hur man gör.
När jag så bestämde mig för att det fick vara nog blev det tomt. Efter kuben intet. Jag hade kommit ur fas med allt jag höll på med och nu hade jag inga idéer, ingen inspiration alls. Tittade bland mina lappar och lyckades stressa upp mig rejält över alla anteckningar jag gjort. Ägnade en halv dag åt avslappningsövningar med klassisk musik och rökelser, sedan DIY-KBT med listor över oroliga tankar och förslag till positiva versioner av dem.
Känslan sitter tyvärr kvar.
Vid ett tillfälle var jag så hungrig att jag var rädd att jag skulle börja hallucinera, det har ju hänt tidigare. "Men om jag hallucinerar är det ju bara en ofarlig hallucination" tänkte jag, med ett påföljande alkoholfritt fylleskratt.
Huvudet kändes väldigt spänt, som migrän utan huvudvärk. Hungern var galen och den kunde ha gjort en egen skapelse, ett Frankensteins monster av mina suddiga sinnesintryck. Känslan av att vara nära att bli galen har jag haft tidigare. Hur nära att verkligen bli galen man är när man känner så vore ju intressant att veta.
En gång, sedan jag uppfann min ångest/mani-skala på -5 till +5 för att förenkla kommunikationen om min mentala status har jag befunnit mig på -5.
Min ångest var så stark, och jag kunde så pass lite befinna mig i det att jag trodde min kropp skulle kunna upplösas. För att motverka denna olustiga känsla tog jag på mig orimligt mycket kläder. Jag kunde omöjligt se normal ut, bete mig normalt, och jag hade på den tiden en väldigt hög spärr för att säga till någon att jag mår för jävligt och vill ha hjälp. Dels för att man inte vet vilken hjälp det skulle kunna vara, ingen kan egentligen hjälpa. Nu har jag väl insett att man däremot kan skapa en sorts trygghetszon genom att omge sig med människor som bryr sig om en.
Jag tyckte alltså att jag inte kunde be om hjälp, och ville inte ha människor runtomkring mig när det inte gick att dölja hur jag mådde. Så jag stal mina föräldrars ena bil och befann mig när det blivit mörkt parkerad på en liten skogsväg 1,5 timmar därifrån. Eftersom min kropp ännu inte upplösts ändrade min flyktinstinkt perspektiv, och jag blev rädd att världen plötsligt skulle skiftas och bli en annan. En psykotisk värld. Jag stirrade på himlen och var beredd på att den skulle krackelera som ett ägg och liksom skalas av. Bakom skulle något vackrare finnas, som gjorde att jag äntligen skulle kunna slappna av och inte vara rädd längre. Det skulle vara en skyddsmekanism, att hallucinera något som är lugnande för att hjärnan inte klarar av mer ångest. Så tänkte jag.
Tillslut ringde jag i alla fall hem, och lyckades också störtgråtande och hyperventilerade köra hem med mamma i örat.
En helvetisk tid följde. Jag låg vid ett tillfälle i en soffa över båda mina föräldrars knän och kunde inte låta bli att säga att jag ville dö. Jag ångrade mig några sekunder senare, men det hade inte gått att hejda. Mamma såg lugn ut, som om hon varit förberedd. Pappa såg ut att vara på väg att kräkas.
Det var vår, jävla vårar! När det var över impulstatuerade jag in en symbol på underarmen till minne av att jag överlevt den gången också.
Jag mår på inga sätt sjukt dåligt nu. Det här är bara en minus tvåa, och det är.. vet inte riktigt vilket mått jag ska använda, men i alla fall väldigt väldigt långt härifrån till minus fem.
Jag ville skriva "en livstid". Om man är ett barn vanligtvis (normal-naiv) så är man ett orakel med dödsångest vid minus fem.
Att tänka att man är naiv om man mår bra är alldeles för typiskt.
Har förresten kommit på vad läkaren antagligen kallade ett gång underliga krampanfall jag hade en period. "Psykogena" kramper. Man kan läsa om det i samband med epilepsi ibland, det är så jag har hittat det. Som det låter är de här slags kramperna psykosomatiska, men för den skull inte påverkbara med viljan. Hänger ofta ihop med posttraumatiskt stressyndrom. Min läkare sa också att hon trodde att många av mina krampanfall berodde på ojämna nivåer syre och koldioxid (hyperventilation). Intressant!
Exempel på anteckningar
Vad antecknar jag när jag nu verkar ha så många påminnelser överallt? Är det viktigt, eller är det bara onödigt uppstressande?
Det mesta är sådant jag varit tvungen att skriva ner eller prata in på diktafon för att få det ur huvudet när jag försökt sova.
Går det för lång tid har jag ofta ingen aning om vad mina kryptiska meddelanden till mig själv betyder.
Jag gjorde en punktlista av en punktlista, då blir det dubbelpunkter. Jag tyckte det var fint.
Det mesta är sådant jag varit tvungen att skriva ner eller prata in på diktafon för att få det ur huvudet när jag försökt sova.
Går det för lång tid har jag ofta ingen aning om vad mina kryptiska meddelanden till mig själv betyder.
- • liten myra på smörgåspapper
- • passar cykelkorgen på sängen?
- • ram likt elvistavla till plastko
- • måla vulkanansikte
- • sy ögat
- • försök ta bort 00:00-ringtiden på klockan
- • Jag är inte ett hot
- • fäst ko i spår i kartong
- • filmen med en morbid städfirma
- • feldiagnostiserad asperger. hur stor är chansen/risken att min bip-diagnos försvinner?
- • stjärna vid dator?
- • matkasse, kugghjul
- • tapet, kolla mer bland smågrejerna
- • rött hus på utsidan
- • "elins hår snus!"
- • prioritering av lösningar vid akutfall
- • cd-sort.xls
- • bajs > hemsida
- • limma ihop metallbiten
- • godispärlor längs taket på 70tals-titthyllan
- • vara svarsam
- • plocka fram saker som åkt ner i glipan mellan väggen och sängen
- • skriv om informationsöverflöd på nervrace och ha med de här anteckningarna
- • rita av bönsyrsan
- • toabild
- • "anyone there? nej Snabbclint nej dracula nej cool scheeslin nej"
- • måla grått
- • måfå-måla en kub
- • "Action s 9, 12, 22 En sida + först"
- • life-destroying myths rule the human race
- • En sida + lagret runt
- • studera armar/kropp
- • Tetrahedra - grekiska bkstvr 6 planeter
Jag gjorde en punktlista av en punktlista, då blir det dubbelpunkter. Jag tyckte det var fint.
Tuesday, June 23, 2009
McGee's Alice
Jag vill spela Fallout 3, F.E.A.R. 2, Mass effect och Bioshock. Men det går inte. Det är väl mest 2,2 GHz processorn det faller på.
Istället för att spela spel som är nya och häftiga har jag spelat spel som är gamla, men bra ändå om man inte blivit allergisk mot den äldre grafiken.
Sist McGee's Alice från 2000. Det är en skräckversion av Alice i underlandet, där spelkorten får sina huvuden avhuggna och katten ser ut som en pirat.
Storyn är att Alice hamnat på mentalsjukhus efter att hennes familj dött i en brand, och hon var den enda som överlevde. Hon flyr in i Underlandet för att skydda sig själv från verkligheten, och spelet är inte bara en kamp mot den röda drottningen, utan också en kamp att ta sig ur en psykos.
Jag gillade det, men jag gillar också Alice i Underlandet i sig. Gör man inte det är det säkert inte lika roligt.
Framåtstupadöd.
Bakåtstupadöd.
Wednesday, June 10, 2009
Hemliga diagnoser
Knussligheter, bah! Jag fick en del av min journal kopierad till mig sist jag träffade en läkare. Hon är en läkare med åsikten att patienter ska få information om de vill ha det, bara att jag senare märkte att hon kopierat en del som inte var den jag menade.
Efter ett så vettigt bemötande ringde jag till psykexpeditionen nästa dag och bad om att få det jag egentligen hade velat läsa. Kvinnan i andra änden lät genast irriterad och misstänksam.
- Jaha.. vad ska du med din journal till?
Jag ska kopiera den och ge ut som flygblad?
Hon förklarade att man vanligtvis inte låter en patient ta med sig kopior av sin journal hem. Det måste ha blivit godkänt av överläkaren att man ska få läsa den, och sen får man förhoppningsvis läsa den på plats tillsammans med någon i psykvårdspersonalen som kan förklara vad det är man läser.
Jag vill ju ha tid på mig, sitta och fundera, se om det finns mer information där än jag har själv, och se om det är något i kommunikationen mellan mig och vården som gått snett som jag kan rätta till.
Läkare är extremt olika. Man får träffa dem i allt från 10 minuter till 1,5 timmar. En del undviker att använda "svåra ord" så pass mycket att man inte får någon information alls. Allting blir urvattnat.
Kanske berodde det på min ålder, eller så har psykvården utvecklats sedan 90-talet, men filosofin jag möttes av var att det är bäst om patienten inte får veta vad läkare och psykologer egentligen tänker. Det var okej att säga "ja, du är ju lite ledsen" men inte "du har en depression" vilket hade varit betydligt lättare för mig att förstå.
När jag var femton och hade börjat mina självstudier i psykologi förstod jag tillslut att något av de problem jag haft kallades för panikattacker. Jag ringde glatt till min mamma för att berätta detta, hon svarade "ja, det sa de ju redan när du var 10".
De hade blivit rekommenderade att inte säga något till mig om det.
För att ordet skulle bli för förvirrande?
Även om jag var så ung ville jag verkligen ha ett ord på det. Utan ett ord finns det inget problem. Eller! : Problemet är unikt bara för en själv och har därför inget ord. Vilket innebär att det inte finns någon hjälp att få.
Blir man arg då, när man haft en diagnos i 5 år utan att veta om det själv?
JA
Ska ringa runt lite och debattera journalläsande så fort kräkkänslan jag fått av att äta godis till frukost försvunnit.
Efter ett så vettigt bemötande ringde jag till psykexpeditionen nästa dag och bad om att få det jag egentligen hade velat läsa. Kvinnan i andra änden lät genast irriterad och misstänksam.
- Jaha.. vad ska du med din journal till?
Jag ska kopiera den och ge ut som flygblad?
Hon förklarade att man vanligtvis inte låter en patient ta med sig kopior av sin journal hem. Det måste ha blivit godkänt av överläkaren att man ska få läsa den, och sen får man förhoppningsvis läsa den på plats tillsammans med någon i psykvårdspersonalen som kan förklara vad det är man läser.
Jag vill ju ha tid på mig, sitta och fundera, se om det finns mer information där än jag har själv, och se om det är något i kommunikationen mellan mig och vården som gått snett som jag kan rätta till.
Läkare är extremt olika. Man får träffa dem i allt från 10 minuter till 1,5 timmar. En del undviker att använda "svåra ord" så pass mycket att man inte får någon information alls. Allting blir urvattnat.
Kanske berodde det på min ålder, eller så har psykvården utvecklats sedan 90-talet, men filosofin jag möttes av var att det är bäst om patienten inte får veta vad läkare och psykologer egentligen tänker. Det var okej att säga "ja, du är ju lite ledsen" men inte "du har en depression" vilket hade varit betydligt lättare för mig att förstå.
När jag var femton och hade börjat mina självstudier i psykologi förstod jag tillslut att något av de problem jag haft kallades för panikattacker. Jag ringde glatt till min mamma för att berätta detta, hon svarade "ja, det sa de ju redan när du var 10".
De hade blivit rekommenderade att inte säga något till mig om det.
För att ordet skulle bli för förvirrande?
Även om jag var så ung ville jag verkligen ha ett ord på det. Utan ett ord finns det inget problem. Eller! : Problemet är unikt bara för en själv och har därför inget ord. Vilket innebär att det inte finns någon hjälp att få.
Blir man arg då, när man haft en diagnos i 5 år utan att veta om det själv?
JA
Ska ringa runt lite och debattera journalläsande så fort kräkkänslan jag fått av att äta godis till frukost försvunnit.
Monday, June 8, 2009
Inblick i min tankevärld
Någonting glittrar på marken. Det är en halv spelkula som ser ut som jorden, jag lägger den i fickan. Ska senare sortera in den i skräpsamlingen jag har i fyra banankartonger under sängen.
På sjukhuset.
"Vilken jävla inkonsekvens det är på dörrarna. En del har 3 gångjärn, andra 4. Har jag någonsin sett en med 3 innan, där 2 sitter uppe och bara en nere? De med 4 är i alla fall i majoritet, 5 mot 3."
Läkaren letar i papperna. Jag studerar hur fiskmåsarna utanför flyger, deras rörelsemönster.
På sjukhustoalett.
"Mina pupiller är ovanligt stora. Blir det någon skillnad om jag tittar mer mot lampan. Nej, inte mycket. Har jag ångest? Nej. Jag kanske var så pass intresserad när jag pratade mediciner med läkaren. Häftigt i så fall."
På väg hem till en vän.
"Hmm. Hur många procent är 3 och 5 av 8?"
Vi åker och handlar.
Står på andra sidan kassorna och väntar på att vännen ska bli klar.
"Alla tittar konstigt på mig när de går förbi, eller är det bara min sociala fobi som säger det? De tror kanske är jag är en performance-konstnär som spelar staty. Jag står och sitter nog ovanligt still när jag väntar på något, eller överhuvudtaget. 'Bristande kroppsspråk', jo."
Kommer hem och blir stressad över att jag har en påse nya saker som jag ska hitta platser i lägenheten till. Lämnar som vanligt det nya i hallen ouppackat, där det kommer ligga 1-7 dygn medan jag stegvis plockar ur sakerna.
Jag skäms ibland över mitt ointresse, eller ett till synes kanske nonchalant sätt att spendera pengar på saker det inte verkar som om jag ville ha. Om någon varit med och handlat, och på något vis är uppspelt över mitt inköp (eller spelar pga social kompetens?) kanske den personen frågar om jag har satt ihop möbeln, provat tröjan eller att ställa blomman där jag tänkte eller vad det nu är. De blir alltid förvirrade när jag säger "nej", särskilt om det hunnit gå några dagar.
Det handlar bara om att jag vill ta det lugnt. Av samma anledning svarar jag inte alltid i telefon, vilket ger ungefär samma reaktioner. Som om den som blir förvånad aldrig skulle komma på tanken att bete sig så... hm. Människor är konstiga.
På sjukhuset.
"Vilken jävla inkonsekvens det är på dörrarna. En del har 3 gångjärn, andra 4. Har jag någonsin sett en med 3 innan, där 2 sitter uppe och bara en nere? De med 4 är i alla fall i majoritet, 5 mot 3."
Läkaren letar i papperna. Jag studerar hur fiskmåsarna utanför flyger, deras rörelsemönster.
På sjukhustoalett.
"Mina pupiller är ovanligt stora. Blir det någon skillnad om jag tittar mer mot lampan. Nej, inte mycket. Har jag ångest? Nej. Jag kanske var så pass intresserad när jag pratade mediciner med läkaren. Häftigt i så fall."
På väg hem till en vän.
"Hmm. Hur många procent är 3 och 5 av 8?"
Vi åker och handlar.
Står på andra sidan kassorna och väntar på att vännen ska bli klar.
"Alla tittar konstigt på mig när de går förbi, eller är det bara min sociala fobi som säger det? De tror kanske är jag är en performance-konstnär som spelar staty. Jag står och sitter nog ovanligt still när jag väntar på något, eller överhuvudtaget. 'Bristande kroppsspråk', jo."
Kommer hem och blir stressad över att jag har en påse nya saker som jag ska hitta platser i lägenheten till. Lämnar som vanligt det nya i hallen ouppackat, där det kommer ligga 1-7 dygn medan jag stegvis plockar ur sakerna.
Jag skäms ibland över mitt ointresse, eller ett till synes kanske nonchalant sätt att spendera pengar på saker det inte verkar som om jag ville ha. Om någon varit med och handlat, och på något vis är uppspelt över mitt inköp (eller spelar pga social kompetens?) kanske den personen frågar om jag har satt ihop möbeln, provat tröjan eller att ställa blomman där jag tänkte eller vad det nu är. De blir alltid förvirrade när jag säger "nej", särskilt om det hunnit gå några dagar.
Det handlar bara om att jag vill ta det lugnt. Av samma anledning svarar jag inte alltid i telefon, vilket ger ungefär samma reaktioner. Som om den som blir förvånad aldrig skulle komma på tanken att bete sig så... hm. Människor är konstiga.
Wednesday, May 27, 2009
Asperger?
Att jag ofta pratar mer när jag är ensam än när jag är med andra är kanske ett dåligt tecken, men ändå ett hälsotecken. Man kan gärna småskämta med sig själv och dra ordvitsar för att lätta på stämningen. Att spontansjunga är ännu bättre, bland de säkraste tecknen på ickedepression.
Igår krälade jag runt på golvet och hyperventilerade, idag hittade jag på en egen låt i bilen, på väg till sjukhuset. Man vet aldrig hur det tänker svänga, särskilt inte om man är manodepressiv, men inte annars heller kanske?
Jag är i den 2-3åriga väntelistan till en neuropsykiatriskt utredning, för att jag uppvisar vissa aspergerdrag. I remissen nämndes dålig ögonkontakt, fattigt kroppsspråk, underliga intressen och intensiva samlarinstinkter.
Det faller väl på att jag förstår sociala regler, tänker jag mig. Men en av de fantastiska insikter jag fått nyligen, är att jag alltid analyserar väldigt mycket innan jag öppnar munnen. Att det bland annat är det som gör mig tystlåten. Jag inte hinner tänka ut vad som passar sig att säga förrän tillfället är förbi. Andra verkar kunna vara spontana utan att det går fel, medan jag har en tendens att vara onödigt ärlig om jag inte håller koll på mig själv.
Hur känslig jag är för sinnesintryck varierar kraftigt, men jag har 30talet par öronproppar i lägenheten, vilket är en merit i det här fallet.
Igår krälade jag runt på golvet och hyperventilerade, idag hittade jag på en egen låt i bilen, på väg till sjukhuset. Man vet aldrig hur det tänker svänga, särskilt inte om man är manodepressiv, men inte annars heller kanske?
Jag är i den 2-3åriga väntelistan till en neuropsykiatriskt utredning, för att jag uppvisar vissa aspergerdrag. I remissen nämndes dålig ögonkontakt, fattigt kroppsspråk, underliga intressen och intensiva samlarinstinkter.
Jag har läst på om Asperger på senaste tiden, och förutspår att jag hamnar precis utanför den diagnosen, och missar tillhörande rättigheter. Som att få gå i en aspergerklass. Vad jag än är, låter beskrivningarna av de klasserna som min drömbild av en skolmiljö.
Det faller väl på att jag förstår sociala regler, tänker jag mig. Men en av de fantastiska insikter jag fått nyligen, är att jag alltid analyserar väldigt mycket innan jag öppnar munnen. Att det bland annat är det som gör mig tystlåten. Jag inte hinner tänka ut vad som passar sig att säga förrän tillfället är förbi. Andra verkar kunna vara spontana utan att det går fel, medan jag har en tendens att vara onödigt ärlig om jag inte håller koll på mig själv.Hur känslig jag är för sinnesintryck varierar kraftigt, men jag har 30talet par öronproppar i lägenheten, vilket är en merit i det här fallet.
Alla bilder är hämtade bland köpbara prylar från I love a child with autism"Temporary tattoos for people with autism" är bäst!!
Det finns tydligen egna färgkombinationer och symboler för autism-pride. Det är så mycket man ska vara stolt över. Jag får göra en regnbågsfärgad pusselbit, med en glad och en ledsen mask på.
Det finns tydligen egna färgkombinationer och symboler för autism-pride. Det är så mycket man ska vara stolt över. Jag får göra en regnbågsfärgad pusselbit, med en glad och en ledsen mask på.
Sunday, May 3, 2009
Det är ingen hemma
Jag vill inte ha besök när som helst hursomhelst och öppna dörrar på vinst och förlust.
Håller mig i innersta rummet och väntar på avlägsnande fotsteg.
Tänker ut varför jag kanske inte hörde dörrklockan.
Nej, jag lyssnade på musik medan jag dammsög och såg på TV sovandes.
Sova bort all tid jag inte vet vad jag ska göra av
Någonstans är det ändå natt nu.
Jag kan leva livligt vid ett senare tillfälle. Och det ena, andra och tredje jag säger till mig själv.
Vad fan vill de egentligen? Pratstund, kaffe, en tjänst, ett lån, något att hämta tillbaka?
De får väl ta och bestämma sig och skriva det på en lapp som de skickar in genom brevinkastet.
Min nyfikenhet kurar nonchalant ihop sig som en trött katt.
Inte visa tecken på liv och beboddhet.
Håller mig i innersta rummet och väntar på avlägsnande fotsteg.
Tänker ut varför jag kanske inte hörde dörrklockan.
Nej, jag lyssnade på musik medan jag dammsög och såg på TV sovandes.
Sova bort all tid jag inte vet vad jag ska göra av
Någonstans är det ändå natt nu.
Jag kan leva livligt vid ett senare tillfälle. Och det ena, andra och tredje jag säger till mig själv.
Vad fan vill de egentligen? Pratstund, kaffe, en tjänst, ett lån, något att hämta tillbaka?
De får väl ta och bestämma sig och skriva det på en lapp som de skickar in genom brevinkastet.
Min nyfikenhet kurar nonchalant ihop sig som en trött katt.
Inte visa tecken på liv och beboddhet.
Monday, March 16, 2009
Thursday, March 12, 2009
Skämtet
- Vi tror att du har vad man kallar för en affektiv psykos.
- Vadå affektiv, som i känslomässig? Det är väl klart att psykoser är känslomässiga!
- Vi ska ta bort alla mediciner du har och sätta in en ny som heter Seroquel.
- Visst, vadå, något som blir ungefär ”vilken nolla” på franska? Du menar att ni kommer prova med en placebo?
- Nej, det är en medicin man kan ta till hjälp vid den här sortens maniska psykoser.
- Okej, så ni ska bara bota ett tillstånd jag inte har med en medicin som inte finns, jaha.. men jag förstår inte varför jag måste vara inlagd. Det är ju sedan jag kom in hit som jag fått ångest, jag mådde skitbra nyss.
- Du är här så att vi kan hjälpa dig se till att du får den mat och sömn du behöver.
- .... Jaha!
- Vadå affektiv, som i känslomässig? Det är väl klart att psykoser är känslomässiga!
- Vi ska ta bort alla mediciner du har och sätta in en ny som heter Seroquel.
- Visst, vadå, något som blir ungefär ”vilken nolla” på franska? Du menar att ni kommer prova med en placebo?
- Nej, det är en medicin man kan ta till hjälp vid den här sortens maniska psykoser.
- Okej, så ni ska bara bota ett tillstånd jag inte har med en medicin som inte finns, jaha.. men jag förstår inte varför jag måste vara inlagd. Det är ju sedan jag kom in hit som jag fått ångest, jag mådde skitbra nyss.
- Du är här så att vi kan hjälpa dig se till att du får den mat och sömn du behöver.
- .... Jaha!
Wednesday, March 11, 2009
Socker, hjärnmat
Jag insåg att jag behövde socker, mycket mycket socker, för att min hjärna skulle fortsätta orka behandla den övermäktiga mängden intryck, och inte snubbla över sig själv uppe i sitt högvarv. Snubblandet blev till fysisk smärta. Mina inälvor krampade ihop sig tills jag låg hopkurad på golvet och skrek rakt ut utan någon som helst tanke på omgivningen. Den yttre uppståndelsen fick inte plats bland allt min hjärna hade att bearbeta. Jag trodde att jag skrek att jag hade ont i magen, men det var visst huvudet.
Hon höll ner mig mot golvet tills det lagt sig, men jag kunde inte prata förrän jag slevat i mig honung direkt ur burken med sked.
Vad är det för något, de ibland epilepsiliknande anfallen?
Kanske som överhettad elektronisk apparatur. Blixtar och dunder, magiska under.
Hon höll ner mig mot golvet tills det lagt sig, men jag kunde inte prata förrän jag slevat i mig honung direkt ur burken med sked.
Vad är det för något, de ibland epilepsiliknande anfallen?
Kanske som överhettad elektronisk apparatur. Blixtar och dunder, magiska under.
Friday, March 6, 2009
Tuesday, March 3, 2009
Xyz, why said x what?
Vad jag än sa nu gäller för att det var jag som sa det
Tiden är inte riktigt rätt och ljuset är för starkt
Vadå "varva ner lite"?
Alla är skapta i 1,618
Och eftersom min ålder upphöjt till 0 är 1 är jag odödlig
Kaffet är blod och hela rummet är fullt av gaslukt
Kramperna beror på autistisk synergi och epilepsi
Allt som rimmar är extra sant
Om jag håller händerna för öronen slutar det värka
Hur spyr man när musklerna inte fungerar längre?
Jag kröp till sidan av en säng och hulkade medan ett gäng läkare eller sjuksköterskor eller skötare stirrade på mig
Tankarna överlappade varandra i en lång kedja som aldrig verkade ta slut
Jag är inte mig själv längre men lever ändå
Vad vill de mig?
Tiden är inte riktigt rätt och ljuset är för starkt
Vadå "varva ner lite"?
Alla är skapta i 1,618
Och eftersom min ålder upphöjt till 0 är 1 är jag odödlig
Kaffet är blod och hela rummet är fullt av gaslukt
Kramperna beror på autistisk synergi och epilepsi
Allt som rimmar är extra sant
Om jag håller händerna för öronen slutar det värka
Hur spyr man när musklerna inte fungerar längre?
Jag kröp till sidan av en säng och hulkade medan ett gäng läkare eller sjuksköterskor eller skötare stirrade på mig
Tankarna överlappade varandra i en lång kedja som aldrig verkade ta slut
Jag är inte mig själv längre men lever ändå
Vad vill de mig?
Saturday, February 28, 2009
Den största stackaren
Ritat i en fåtölj jämte en snäll amfetaminmissbrukare.
Friday, February 6, 2009
Gå i ide
Allt liv är subjektiva upplevelser skilda från varandra, bubblor som studsar in i varandras väggar.
"Andra människor" är en art för sig.
Ångest får hjärnan att krympa, den ger tunnelseende. Precis som en fysisk smärta tränger den bort resten av världen, gör sig själv mest hörd. Lever man med det under lång tid glömmer man bort att det man upplever är pga. en sjukdom, att allting har färgats av den. Man tar den förvrängda bilden av världen för att vara den sanna.
Jag är glad att jag sällan blir lurad numera, att jag minns hur allting har en annan skepnad när jag mår bättre. Oftast kan jag bädda ner mig och lida lugnt, väntandes på det bättre tillståndet som jag är säkert på ska komma.
Att hantera ångest på det här sättet är det viktigaste jag någonsin lärt mig.
"Andra människor" är en art för sig.
Ångest får hjärnan att krympa, den ger tunnelseende. Precis som en fysisk smärta tränger den bort resten av världen, gör sig själv mest hörd. Lever man med det under lång tid glömmer man bort att det man upplever är pga. en sjukdom, att allting har färgats av den. Man tar den förvrängda bilden av världen för att vara den sanna.
Jag är glad att jag sällan blir lurad numera, att jag minns hur allting har en annan skepnad när jag mår bättre. Oftast kan jag bädda ner mig och lida lugnt, väntandes på det bättre tillståndet som jag är säkert på ska komma.
Att hantera ångest på det här sättet är det viktigaste jag någonsin lärt mig.
Döda sniglar
"Man kan inte ha roligt alltid."
Hatcitat.
Jag har börjat undra om jag skulle kunna utveckla en fobi mot mördar- och skogssniglar. En äldre kvinna berättade en gång för mig att hon trodde att ursprunget till hennes gnagarfobi var att det ofta brukade följa med råttor upp på hinken i en brunn hennes familj hade när hon var barn. Överraskningsmoment. Jag har också hört ordet "krylla" uttalas med äckel när det gäller vissa djur. Jag skulle vilja säga att både momentet krylla och överraskning finns med när det gäller min upplevelse av sniglar just nu.
Jag stirrar väldigt mycket ner i marken när jag går, och jag har en buddhistisk idé om att jag inte vill döda djur i onödan. Att ta sig fram vissa fuktiga dagar är som att befinna sig i ett tv-spel som går ut på att undvika hinder i vägen för ens rymdskepp eller racerbil.
Sniglars brist på självbevarelsedrift skrämmer mig, det här gäller mest sniglar med skal, de mindre. Att de kryper upp på väggar och torkar ihjäl där. Jag har aldrig sett någon mördar/skogssnigel dö på det viset, men i natt när jag kom hem såg jag att en stor svart tagit sig in i trapphuset och satt därinne högt uppe på dörren till proppskåpsrummet. Jag började med en rysning tänka på invasioner, och på den här snigelns framtida död. Att behöva se den död där några dagar senare. Död genom dumhet.
Hatcitat.
Jag har börjat undra om jag skulle kunna utveckla en fobi mot mördar- och skogssniglar. En äldre kvinna berättade en gång för mig att hon trodde att ursprunget till hennes gnagarfobi var att det ofta brukade följa med råttor upp på hinken i en brunn hennes familj hade när hon var barn. Överraskningsmoment. Jag har också hört ordet "krylla" uttalas med äckel när det gäller vissa djur. Jag skulle vilja säga att både momentet krylla och överraskning finns med när det gäller min upplevelse av sniglar just nu.
Jag stirrar väldigt mycket ner i marken när jag går, och jag har en buddhistisk idé om att jag inte vill döda djur i onödan. Att ta sig fram vissa fuktiga dagar är som att befinna sig i ett tv-spel som går ut på att undvika hinder i vägen för ens rymdskepp eller racerbil.
Sniglars brist på självbevarelsedrift skrämmer mig, det här gäller mest sniglar med skal, de mindre. Att de kryper upp på väggar och torkar ihjäl där. Jag har aldrig sett någon mördar/skogssnigel dö på det viset, men i natt när jag kom hem såg jag att en stor svart tagit sig in i trapphuset och satt därinne högt uppe på dörren till proppskåpsrummet. Jag började med en rysning tänka på invasioner, och på den här snigelns framtida död. Att behöva se den död där några dagar senare. Död genom dumhet.
Subscribe to:
Posts (Atom)