Asperger?

Att jag ofta pratar mer när jag är ensam än när jag är med andra är kanske ett dåligt tecken, men ändå ett hälsotecken. Man kan gärna småskämta med sig själv och dra ordvitsar för att lätta på stämningen. Att spontansjunga är ännu bättre, bland de säkraste tecknen på ickedepression.
Igår krälade jag runt på golvet och hyperventilerade, idag hittade jag på en egen låt i bilen, på väg till sjukhuset. Man vet aldrig hur det tänker svänga, särskilt inte om man är manodepressiv, men inte annars heller kanske?

Jag är i den 2-3åriga väntelistan till en neuropsykiatriskt utredning, för att jag uppvisar vissa aspergerdrag. I remissen nämndes dålig ögonkontakt, fattigt kroppsspråk, underliga intressen och intensiva samlarinstinkter.

Jag har läst på om Asperger på senaste tiden, och förutspår att jag hamnar precis utanför den diagnosen, och missar tillhörande rättigheter. Som att få gå i en aspergerklass. Vad jag än är, låter beskrivningarna av de klasserna som min drömbild av en skolmiljö.

Det faller väl på att jag förstår sociala regler, tänker jag mig. Men en av de fantastiska insikter jag fått nyligen, är att jag alltid analyserar väldigt mycket innan jag öppnar munnen. Att det bland annat är det som gör mig tystlåten. Jag inte hinner tänka ut vad som passar sig att säga förrän tillfället är förbi. Andra verkar kunna vara spontana utan att det går fel, medan jag har en tendens att vara onödigt ärlig om jag inte håller koll på mig själv.

Hur känslig jag är för sinnesintryck varierar kraftigt, men jag har 30talet par öronproppar i lägenheten, vilket är en merit i det här fallet.

Alla bilder är hämtade bland köpbara prylar från I love a child with autism"Temporary tattoos for people with autism" är bäst!!

Det finns tydligen egna färgkombinationer och symboler för autism-pride. Det är så mycket man ska vara stolt över. Jag får göra en regnbågsfärgad pusselbit, med en glad och en ledsen mask på.

Det är ingen hemma

Jag vill inte ha besök när som helst hursomhelst och öppna dörrar på vinst och förlust.
Håller mig i innersta rummet och väntar på avlägsnande fotsteg.
Tänker ut varför jag kanske inte hörde dörrklockan.
Nej, jag lyssnade på musik medan jag dammsög och såg på TV sovandes.

Sova bort all tid jag inte vet vad jag ska göra av
Någonstans är det ändå natt nu.
Jag kan leva livligt vid ett senare tillfälle. Och det ena, andra och tredje jag säger till mig själv.

Vad fan vill de egentligen? Pratstund, kaffe, en tjänst, ett lån, något att hämta tillbaka?
De får väl ta och bestämma sig och skriva det på en lapp som de skickar in genom brevinkastet.

Min nyfikenhet kurar nonchalant ihop sig som en trött katt.
Inte visa tecken på liv och beboddhet.