Pages

Tuesday, June 23, 2009

McGee's Alice

Jag vill spela Fallout 3, F.E.A.R. 2, Mass effect och Bioshock. Men det går inte. Det är väl mest 2,2 GHz processorn det faller på.
Istället för att spela spel som är nya och häftiga har jag spelat spel som är gamla, men bra ändå om man inte blivit allergisk mot den äldre grafiken.


Sist McGee's Alice från 2000. Det är en skräckversion av Alice i underlandet, där spelkorten får sina huvuden avhuggna och katten ser ut som en pirat.



Storyn är att Alice hamnat på mentalsjukhus efter att hennes familj dött i en brand, och hon var den enda som överlevde. Hon flyr in i Underlandet för att skydda sig själv från verkligheten, och spelet är inte bara en kamp mot den röda drottningen, utan också en kamp att ta sig ur en psykos.

Jag gillade det, men jag gillar också Alice i Underlandet i sig. Gör man inte det är det säkert inte lika roligt.




Framåtstupadöd.



Bakåtstupadöd.

Wednesday, June 10, 2009

Hemliga diagnoser

Knussligheter, bah! Jag fick en del av min journal kopierad till mig sist jag träffade en läkare. Hon är en läkare med åsikten att patienter ska få information om de vill ha det, bara att jag senare märkte att hon kopierat en del som inte var den jag menade.

Efter ett så vettigt bemötande ringde jag till psykexpeditionen nästa dag och bad om att få det jag egentligen hade velat läsa. Kvinnan i andra änden lät genast irriterad och misstänksam.
- Jaha.. vad ska du med din journal till?
Jag ska kopiera den och ge ut som flygblad?

Hon förklarade att man vanligtvis inte låter en patient ta med sig kopior av sin journal hem. Det måste ha blivit godkänt av överläkaren att man ska få läsa den, och sen får man förhoppningsvis läsa den på plats tillsammans med någon i psykvårdspersonalen som kan förklara vad det är man läser.

Jag vill ju ha tid på mig, sitta och fundera, se om det finns mer information där än jag har själv, och se om det är något i kommunikationen mellan mig och vården som gått snett som jag kan rätta till.
  
Läkare är extremt olika. Man får träffa dem i allt från 10 minuter till 1,5 timmar. En del undviker att använda "svåra ord" så pass mycket att man inte får någon information alls. Allting blir urvattnat.

Kanske berodde det på min ålder, eller så har psykvården utvecklats sedan 90-talet, men filosofin jag möttes av var att det är bäst om patienten inte får veta vad läkare och psykologer egentligen tänker. Det var okej att säga "ja, du är ju lite ledsen" men inte "du har en depression" vilket hade varit betydligt lättare för mig att förstå.   
  
När jag var femton och hade börjat mina självstudier i psykologi förstod jag tillslut att något av de problem jag haft kallades för panikattacker. Jag ringde glatt till min mamma för att berätta detta, hon svarade "ja, det sa de ju redan när du var 10".
De hade blivit rekommenderade att inte säga något till mig om det.
För att ordet skulle bli för förvirrande?
Även om jag var så ung ville jag verkligen ha ett ord på det. Utan ett ord finns det inget problem. Eller! : Problemet är unikt bara för en själv och har därför inget ord. Vilket innebär att det inte finns någon hjälp att få.

Blir man arg då, när man haft en diagnos i 5 år utan att veta om det själv?
JA

Ska ringa runt lite och debattera journalläsande så fort kräkkänslan jag fått av att äta godis till frukost försvunnit.

Monday, June 8, 2009

Inblick i min tankevärld

Någonting glittrar på marken. Det är en halv spelkula som ser ut som jorden, jag lägger den i fickan. Ska senare sortera in den i skräpsamlingen jag har i fyra banankartonger under sängen.

På sjukhuset.
"Vilken jävla inkonsekvens det är på dörrarna. En del har 3 gångjärn, andra 4. Har jag någonsin sett en med 3 innan, där 2 sitter uppe och bara en nere? De med 4 är i alla fall i majoritet, 5 mot 3."

Läkaren letar i papperna. Jag studerar hur fiskmåsarna utanför flyger, deras rörelsemönster.

På sjukhustoalett.
"Mina pupiller är ovanligt stora. Blir det någon skillnad om jag tittar mer mot lampan. Nej, inte mycket. Har jag ångest? Nej. Jag kanske var så pass intresserad när jag pratade mediciner med läkaren. Häftigt i så fall."

På väg hem till en vän.
"Hmm. Hur många procent är 3 och 5 av 8?"

Vi åker och handlar.
Står på andra sidan kassorna och väntar på att vännen ska bli klar.
"Alla tittar konstigt på mig när de går förbi, eller är det bara min sociala fobi som säger det? De tror kanske är jag är en performance-konstnär som spelar staty. Jag står och sitter nog ovanligt still när jag väntar på något, eller överhuvudtaget. 'Bristande kroppsspråk', jo."


Kommer hem och blir stressad över att jag har en påse nya saker som jag ska hitta platser i lägenheten till. Lämnar som vanligt det nya i hallen ouppackat, där det kommer ligga 1-7 dygn medan jag stegvis plockar ur sakerna.

Jag skäms ibland över mitt ointresse, eller ett till synes kanske nonchalant sätt att spendera pengar på saker det inte verkar som om jag ville ha. Om någon varit med och handlat, och på något vis är uppspelt över mitt inköp (eller spelar pga social kompetens?) kanske den personen frågar om jag har satt ihop möbeln, provat tröjan eller att ställa blomman där jag tänkte eller vad det nu är. De blir alltid förvirrade när jag säger "nej", särskilt om det hunnit gå några dagar.

Det handlar bara om att jag vill ta det lugnt. Av samma anledning svarar jag inte alltid i telefon, vilket ger ungefär samma reaktioner. Som om den som blir förvånad aldrig skulle komma på tanken att bete sig så... hm. Människor är konstiga.