Tripos och ritbord

Jag är inte så våldsamt rik nu då eftersom jag varken har csn, lön eller bidrag. Ingenting med andra ord. Min vanliga reaktion i sådana situationer är att genast börja bränna pengar för att springa den ekonomiska krisen till mötes istället för att vänta på den. Man kan ju inte tackla en fiende på avstånd. Det är ett Filifjonkan-resonemang.
"Nu går allting på tok. Äntligen. Nu behöver jag inte vänta längre." (ur "Det osynliga barnet" av Tove Jansson)
Planerar att köpa en iphone 4 på avbetalning bland annat.

Det går att köpa triopsägg och föda upp djur från dinosaurietiden hemma. Klart jag vill göra det då också. Istället för att välja paketet med tillhörande plastakvarium köpte jag ett riktigt. Många projekt i ett, perfekt. Aquascaping, fiskuppfödning, lyckas kombinera vatten med elektricitet, få fram tillfredställande akvarieljud.

http://www.coolstuff.se/Triops

Jag märkte att ljudet förändrades beroende på hur man riktar syretillförseln. Det kan vara antingen brusande, surrande eller porlande. Jag föredrar att diskanten i porlandet överröstar surrandet så mycket som möjligt.
När jag mixtrade med där blev det plötsligt baksug och vattnet började rinna ut ur lufttuben längs med elkabeln till filtret. Från akvariet till eluttaget. Spännande!

Motstod en impuls att fånga in en nattfjäril att ha fängslad i någon sorts terrarium för insekter. Jag vill att min lägenhet ska vara ett eget ekosystem... Mitt dagdrömmande drar alltid iväg på det där sättet.

All slags ommöblering är obehagligt, trots att det samtidigt är roligt. Det är regel att jag måste få panikattacker av en eller annan anledning när jag ska sova, så i natt valde jag att få panik över det här.
Det står ju ett akvarium här inne, alltså kan det inte vara min lägenhet. Och jag är ingen akvariemänniska, alltså kan jag inte vara mig själv. Typiska overklighetskänslor man kan få när paniken förstör det logiska tänkandet.
Hyperventilerade omlott med att jag dagdrömde mysigt om hur jag ska få till min nanovärld. Började fundera över hur det skulle se ut om fiskar hade luftakvarium med kaniner i. Somnade och drömde mardrömmar om att jag kissade på mig.

Kanske borde man vänta med fler, liknande chocker, men jag vill ha ett ritbord. En av de saker jag hann uppleva under min korta tid som konststudent är att ett ritbord får mig att vilja rita på ett sätt jag aldrig känt tidigare. Att arbeta i rätt vinkel gör otroligt mycket.

Försökte scanna några teckningar igår. Först när det finns en jpg-fil känner jag att processen nått sitt slut och jag kan börja på nya arbeten. Tyvärr fattar inte min skrivare att det inte gör något om färgpatronerna är slut när man bara ska scanna. "Du, jag har inget färgbläck!" säger den varje gång jag trycker på scan, och det är allt som händer.

Alla dessa projekt ger en illusion av att något viktigt är i görningen, och kan hjälpa till att motverka vad jag kallar arbetslöshetssyndromet. Det har en samling symptom som apati, tidsförvirring, stegvis försämrad självkänsla, dåliga matvanor som försämrar det psykiska tillståndet ytterligare. Onda cirklar. Ju längre tid det pågår, desto svårare blir det att ta sig tillbaka till ett yrke eller studier igen.

Jaja, nu ska jag skära till akvariebakgrunden med mattkniv.

Problemfria problembarn

Träffade en läkare igår som kommer att skriva ett intyg som jag kan söka socialbidrag på fram till dess att jag antagligen får aktivitetsersättning och är tillbaka där jag började.
Han var ny, och jag kommer bara ha honom året ut. Vart tar alla läkare vägen egentligen?
Behövde svara på frågor om hela historien, igen.

"Några psykiska sjukdomar i släkten?"
"Nej."
"Har du genomgått något trauma som gjort att du blivit rädd för andra människor. Misshandel?"
"Nej."
"... psykisk misshandel?"
"Nej."
Han rynkade lite på ögonbrynen. Vad är problemet här?
"Dödsfall?"
"Nej."
"Inte någon som stått dig nära som du på något sätt förlorat?"
"Nej."

Det är som vanligt. Den nya läkaren kom fram till att det inte finns någon anledning för mig att ha blivit som jag blivit, och ändå blev jag sån. Det har alltid irriterad dem, stämmer inte överens med klassiska, psykoanalytiska förklaringar.

När jag var 16 löste min påtvingade psykolog problemet genom att tolka min envisa tystnad som ett tecken på att jag skämdes över något som hänt mig. Ett sexuellt trauma alltså.
Hon drog teorin om våldtäkt och sexuellt utnyttjande för mina föräldrar utan att bry sig om mina protester.
Hur ska en cynisk tonåring kunna lita på sin psykolog när de istället för tystnadsplikt verkar ha en plikt att underrätta föräldrarna om allting? Börjar tänka på den där incidenten varje gång jag genomgår en sån där intervju och ser förvirringen i deras ögon.

Är inte den här autistiska sidan man bestämt att jag har en bra förklaring? Jag föddes antagligen till att ha problem med det sociala, och då blev social fobi ett ganska naturligt första steg in i en karriär som psyksjuk. Sen fortsatte olika oförmågor att passa in i världen att ställa till problem och mynnade ut i diverse sjukdomar... Den teorin räcker i alla fall för mig.

"Är det här den du är på riktigt?"

Det var nästan skrämmande hur kort tid det tog för henne att fråga om jag hade tagit min medicin.
- Nej, jag glömde det i morse.
- Jag märker det.
Hur fan kan det märkas? Visst, jag har mer energi, och mitt huvud arbetar på något sätt snabbare. Jag är mer spontan, pratar mer, pratar om oväntade saker som jag på kreativa sätt får ihop till andra saker jag vill prata om och idéer det ger mig.... Aha, lite hypomaniskt kanske.
- Är det här den du är på riktigt? Jag menar, som du skulle vara om du inte åt några mediciner alls?

De där frågorna är otäcka.
Jag svarade något om att jag tror att alla har olika personligheter beroende på vilket humör de är på. Kanske är mina humörpersonligheter mer olika varandra pga. hur stora svängningarna är.
Men jag tror inte att det är allt.

Jag har inga romantiska föreställningar om ett äkta jag (längre), men jag vet att mitt sätt att tänka är annorlunda utan mediciner. Mycket av förmågan att tänka ersätts av apati, eller en slags mental slöhet.

Det har varit en del anti-medicin (vissa mediciner) på sistone, men jag är i grunden inte någon som förespråkar att man ska skita i alltihop.
Det borde finnas något ord för det, de där förespråkarna finns...
Jag drabbas av tvivel med jämna mellanrum, förstås.
För några år sedan slutade jag tvärt med allting, just för att jag ville veta vem jag var naturell. Det gick åt helvete.

Men Seroquel har också varit ett helvete, och jag har lyckats sänka från 300 till 100 mg per kväll.
Jag brukade ha panikattacker flera gånger i veckan för att bieffekterna var så äckliga, särskilt det här med att inte kunna röra sig ordentligt. Hjärnan ger order till musklerna, och de svarar inte alls som de brukar. Man tror att man lyft armen och att den hunnit fram till sitt mål, men ser att den i själva verket bara kommit halvvägs. Vem som helst borde kunna få en panikattack av det.
Jag har också blivit av med den lilla övervikten. Det gick väldigt fort där i början att gå upp 8 kg. Jag bytte klädstorlek och packade ner nästan hälften av alla mina kläder i lådor som jag nu börjat kunna packa upp igen.
Hoppas att det håller.

Sylvia Plath

Oj, vad mörkt det blir nu. Först lättas det upp av den snyggfula animeringen, men efter ett tag blir det mest spöklikt.

Del ur en svensk översättning:

De måste ropa och ropa
och plocka maskarna av mig som fastvuxna pärlor.
Att dö
är en konst som allting annat.
Jag gör det ovanligt bra.
Jag gör det så det känns som helvetet.
Jag gör det så det känns på riktigt.
Man skulle nog kunna säga att jag har kallelsen.

I femtonårsåldern kunde jag hela utantill. Bara det är ju ett symptom.

När man söker vidare om hennes sjukdom verkar det som att hon var manodepressiv.
Varför ska de alltid vara det?

Neuroleptika - friska zombies

Neuroleptika, eller antipsykotika, är en sort mediciner som främst används vid schizofreni och psykoser, men det är också vanligt som humörstabiliserare vid bipolär sjukdom.

För några dagar sedan hittade jag information om att de även används mot autistiska problem. Stresskänslighet som bl.a. kan bero på ökad ljudkänslighet ska minska i samma sväng som reflexerna, koncentrationsförmågan och förmågan att röra på sig.
Jag kan se hur det hänger ihop. Sinnet blir ju mer alert när det är mindre nerdrogat, och då ökar all sorts nervositet.




Information

Neuroleptiska mediciner verkar genom att blockera dopaminreceptorer i hjärnan, vilket ger en hämmande effekt på de symptom man vill åt.
Överskott av dopamin har kopplats till schizofreni, psykoser och eufori av den maniska sorten.
Problemen borde då bland annat handla om en sorts överaktivitet i hjärnan som är lugnare hos friska människor. Om man lägger gasen i bottnen på kreativa förmågor som fantasi och associationsförmåga, låter det ju faktiskt som något som kan mynna ut i en psykos.

Medicinerna minskar alltså halten av dopamin, vilket kan vara ett problem eftersom dopamin hjälper till att styra över kroppens frivilliga rörelser. Parkinsons beror på dopaminbrist, och en av de neuroleptiska bieffekterna är s.k. parkinsonism, ett parkinsonsliknande tillstånd. I debatterna om neuroleptikan nämner man däremot oftare ofrivilliga rörelser och kramper.

Fyra nutida favoriter

Det är lite svårt att utröna skillnaderna mellan vad som anses vara effekter och vad som anses vara bieffekter av antipsykotiska mediciner.
Enligt den bok jag läser nu, "Pillerpsykiatrin" av Jakob Ronsten, finns det inga bevis för att medicinerna verkligen riktar sig mot de specifika problem de ska bota. Istället är det den kraftigt lugnande effekten som får patienterna att verka friskare.
Någon som inte kan tänka kan inte heller fokusera på sina vanföreställningar, eller alls känna särskilt mycket. Motorisk orolighet får man också bukt med, och resultatet blir tysta, lugna personer som sover ovanligt mycket och verkar vara i en sorts dvala även när de är vakna.



Är det här en reklam eller en skräckfilm?

Recension

Jag har Seroquel, som ska vara förhållandevis hälsosam, för att förebygga bipolära svängningar. Jag tvivlar inte på att den har den effekten, men biverkningarna får mig ofta att undra om det är värt det.
Jag har fått klagomål om hur jag försvinner timmarna efter att jag tagit Seroquel, och knappt ens går att samtala med. Jag blir täppt i näsan och sitter med öppen mun, blir klumpig och slö i rörelserna och har påtagligt nersatt mental kapacitet. Ganska zombielikt med andra ord.

När de största halterna av medicinen gått ur kroppen är bieffekterna betydligt mindre, men jag är fortfarande ovanligt slö, och har en obehaglig känsla av att inte kunna tänka som tidigare och hålla fokusen uppe när jag samtalar med någon, eller försöker läsa.

Det är ganska otäckt. Letar efter en minsta möjliga dos, då de flesta av de positiva effekterna kvarstår, och bieffekterna är så få som möjligt.
Hur mycket zombie är värt hur mycket ångestfrihet? Det är den ständiga frågan.