Pages

Wednesday, December 12, 2012

De tre dvärgarna Glader, Toker och Butter på mentala äventyr







Ja, jag delar upp mig själv i minst tre personligheter, det verkar nyttigt. Jag har hamnat i ett tydligt men ungefärligt mönster då jag i mindre skala går igenom mina tre stadier på en vecka vardera. Glad, gladare, deppig och sen tillbaka till ett neutralt humör som stegvis går uppåt tills allt är så roligt att det inte kan bli roligare och därför svänger över till det motsatta.

Biverkningarna av den starkaste medicinen blev värre med tiden. Tyvärr kunde jag tillslut inte låta bli att föredra det sjukare.
Läkarna håller inte med om att det här är bättre, men de tycker aldrig att patienters biverkningar är särskilt jobbiga. Vad man vet säkert är att sjukdomar ska behandlas. Om man behöver mediciner för att bota besvär som uppstått av andra mediciner ses det ändå som något att föredra, och jag tänker mig att mina kramper skulle kunna lindras av ett dagligt intag av benzo men det är det nog ingen som vågar rekommendera.
Alltså sänkte jag istället, och nu är de mest framträdande biverkningarna de som kommer ur mitt naturliga tillstånd.

Förra veckan var fantastisk, det pirrade i hjärtat vad jag än hittade på. Jag kände en extrem tillfredsställelse av att gå igenom hyllor och lådor för att organisera i dem, och sov sex timmar varje natt när jag egentligen brukar behöva nio. Ändå hoppade jag upp ur sängen om mornarna för att inte slösa någon tid på att inte spela datorspel och sortera skruvar.

I fredags gick jag från detta tillstånd till att uppvisa alla depressionssymptom tre-fyra timmar senare. Det kändes som om jag varit deprimerad i ett halvår redan, eftersom det inte fanns något positivt kvar i mitt tankesätt. Inget "men jag kommer ju snart må bra igen" som gjorde mig hoppfull.
Jag fastnade i soffan och stirrade panikslaget på människorna i en tv-serie som stod på. När skulle de inse att allting de brydde sig om egentligen inte betyder någonting och utveckla olika psykiska sjukdomar? Vad var det för fel på dem?

Vände på dygnet eftersom kvällar och nätter brukar vara bäst, duschade en gång utan att tvätta håret eftersom jag inte ville ta av mig min iPod - den skrikiga musiken gjorde mig lugn, bytte aldrig kläder, slutade äta färdigmat som krävde bestick när allt blivit smutsdisk. Åt bananer och låg ofta på golvet när jag försökt göra något eftersom jag fick akuta behov av att vila bort ångesten. Slängde nikotintuggummin mot papperskorgen och brydde mig inte om ifall de hamnade i eller utanför. Huvudsaken var att papperskorgen och skräpet var samlade på samma ställe, så mycket mer exakt behövde det inte vara.
Gick omkring med nikotintuggummin under strumporna och snubblade in i väggarna.






Igår kom en liten gnutta glädje som bara kan ha skapats inifrån, och jag försökte hålla kvar vid den och utveckla den genom att dansa hysteriskt.
Kanske kom energin tillbaka snabbare tack vare det, kanske hade den kommit ändå. Jag tvättade håret och städade efter mitt deppjag. Njöt av den ganska stora kontrasten.

Det brukar nog vara en del snabbare pendlingar innan det blir tillfälligt stabilt igen. Jag är lättad och rädd om vartannat. En deppig persons tankar blandas med hur någon som är frisk tänker, och jag kan inte förutse vilka grundläggande attityder och personlighetsdrag jag kommer ha från en dag till en annan.


Cuttar mig själv some slack och tar det lugnt. Om jag tänker mig att jag kan påverka allting för det med sig en skyldighet att utföra ett ständigt analyserande för att hålla mig steget före mig själv. Analyserande tillsammans med press och skuldkänslor när jag misslyckas gör att jag mår sämre. Det bästa är att gå till handling utan att känna efter, att låtsas som ingenting. Det är vad friska människor brukar föreslå, men jag lovar att det inte alltid är möjligt. Det är det bara om jag nästan mår helt bra, som nu då.