Djupt och ljust

Nu är vi här igen
Sjukligt förutsägbart, mycket sjukligt.
Vi har hittat en helt egen spricka i marken
där vi letat efter hemligheterna, anledningarna, beståndsdelarna,
det minsta, det största, det mest essentiella, bakgrunden, sanningen.
Tänk om jag vetat redan från början att sanningen om mörkret lika gärna kan ersättas med en sanning om ljus.
Och inget av det går att bevisa som mer äkta än det andra när allt baseras på känslor.

Men oj, vad sant det kan kännas
Vad man kan behöva övertyga sig om att ett lidande har en anledning, att det leder någonstans
Vägen man går på måste vara rätt om det inte går att vända
En väg till insikt där målet i slutändan visar sig vara en övertygelse om att man borde dö.

Kontrasten mellan detta och yttervärlden, när man väl märker av den, är skrattretande.
Skratta är allt man kan göra, av förbluffning. Av ett minne man trodde inte fanns kvar.
Hur man till slut märker att någon står och titta ner, undrar vad det är för skoj man tror att man har för sig där nere. Täckt av lera som torkat och krackelerat, grävandes efter jordens mitt.

Minns du hur vi skrattade? Vi skrattade tills vi skrek och grät.
Vi var så utmattade att blodet inte orkade rinna.
De såg oss ligga där, vad konstigt att de hittat vårt gömställe.
Det var som att vända insidan utåt

Man hör efter ett tag vad andra säger och börjar förstå orden.
Om vardagen och ett fortsatt liv.
Som om det fortfarande gällde.
Det var nyss ett mål att leta efter det ondaste onda i de djupaste mörkren och brännas ihjäl på magma
Bara storslagenheter och superlativ.
Vad är livsuppehållande petitesser i jämförelser, och vad kommer det innebära att byta riktning och gå tillbaka mot livet.
Är det ens möjligt?

Japp.
Det visste vi ju egentligen.


Den grupp människor som har hittat sprickan i marken ofta går tillbaka för att kika lite över kanten.
Ramlar huvudlöst ner i något de en gång tyckte var vackert.
Något mörkt och varmt att kura ihop sig i ett tag, fram tills dess att bergväggarna börjar skaka.
Det är vad som är så förutsägbart. Om och om igen är jag i samma situation. Där människor jag valt, de som vet, ramlar ner i detta förjordade djup.

Det finns inte så mycket jag kan göra, det lär man sig till slut.
Jag har satt mig vid kanten av sprickan med en kopp kaffe och följer små livstecken.
Vinkar ibland, du vinkar tillbaka, halvdött.
Det är lönlöst att försöka kasta ner rep, de når aldrig fram. Ropa hjälper inte heller, för du har helt bytt språk och förstår inte ett ord av vad jag säger.

Jag ser fram emot dagen då du får tillbaka det där lilla minnet, och skrattar tills all svart humor och ironi ersätts av gråt och primalskrik.
Skrik för guds skull, skrik alla döva!

Ser du mitt namn där nere?
Jag har ristat in det i bergsväggen, och nu sitter jag här uppe och dricker kaffe som om ingenting.
Världen fanns kvar för mig, och den finns kvar för dig.
Den kommer aldrig att sluta vänta på dig.